När alla blir journalister
Vad är egentligen alternativet? Tove Lifvendahl, ledarskribent på Svenska Dagbladet, gästade igår Alandica Debatt för ett lunchseminarium om ”Politik och journalistik i alternativens tid”. Teknik och sociala medier möjliggör idag för vem som helst att kabla ut sin världsbild och få gehör för den. Det kan handla om allt från att i grunden påverka samhällsdebatter till rent skvaller. Ty de nya aktörerna följer sällan etablerade spelregler. Det är den tiden vi lever i.
Det handlar inte längre om polemik, där åsikterna drar åt olika håll – utan polarisering, där olika sidor inte alls förstår varandra. Politikens och mediernas uppgift är att försöka navigera mellan dess olika områden, då många i praktiken bara tillgodogör sig information som bekräftar deras världsbild.
Lifvendahl frågade retoriskt hur man då ser till att exponera folk för det som de inte visste att de ville ha. ”Då är vi tillbaka i papperstidningens logik”, menar hon.
Åland är ännu rejält baktungt i papperstidningens logik, en unik position i det nordiska medielandskapet som sannolikt håller tillbaka förekomsten av alternativ media eftersom den traditionella lokala nyhetsförmedlingen är högst relevant för läsarna. I Sverige har lokaljournalistiken på flera håll utarmats när den ställts om till det digitala och intäkterna inte följt med. Ortsbefolkningen tillgodogör sig då allt mindre av lokala nyheter och förtroendet för lokaltidningen sjunker hos både folket och makten. Den nu uppköpta lokaltidningskoncernen Mittmedia noterade att det vanligaste skälet till avslutade prenumerationer var ”innehållet”.
Istället växer på dessa orter nya initativ fram, i sociala medier och med gratistidningar, som många upplever precis lika relevant som den traditionella lokaltidningen.
På Åland får förtroendet för de etablerade medierna anses stort. Det finns en frispråkighet och tillit mellan lokala medier, läsare och det som tidningarna skriver om anses relevant. I sanningens namn förekommer det också en del missnöje. Men den tidning som inte förargar fullgör troligen inte sitt uppdrag.
Men det nya medielandskapet som växer fram runt om oss har problem att hantera en annan sorts förargelse. Det går en röd tråd från Donald Trumps olika utspel och ”fake news”-mantra, via ryska varianter på sanningen ner till i det närmaste ideella nyhetsförmedlare som aldrig lärt sig en pressetisk regel.
Budskapet är att du inte kan lita på det andra skriver. Ofta raffinerat framfört med delvis sanna påståenden – eller med ett annat perspektiv.
De etablerade medierna ifrågasätts allt oftare för vad de inte gör, vad de väljer bort och vilka frågor de inte ställer. I Sverige är public service i skottlinjen, nyhetsrapporteringen får ofta höra att den är för vänsterliberal och både kristdemokrater och moderater har öppet kritiserat vad de anser är snedvriden rapportering i SVT. Tidigare var Sverigedemokraterna ganska ensamma om den sortens utspel.
Allt detta skapar grogrund och utrymme för andra typer av nyhetsförmedlare. Gradvis blir alla journalister – eller självutnämnda experter på journalistik. De utnyttjar offentlighetsprinciper för allt mer privata eller tveksamma syften – och en följd blir att myndigheter börjar dra öronen åt sig och försvåra eller fördröja utlämnande av material.
Det innebär förstås besvärligare omständigheter för seriösa nyhetsförmedlare som lyder under tryckfrihetslagar och har inbyggda filter och rutiner för att inte begå övertramp.
Sekretesshantering och hur snabbt en handling lämnas ut är därför central i det förslag till revidering av offentlighetslagen för Åland som nu nått lagberedningen.
Det blir då viktigt att säkerställa den transparens som är nödvändig för att åländska medier ska kunna undvika den typ av misstroende från sfärer i samhället som vuxit sig allt starkare i Sverige och Finland. Det är glädjande att landskapsregeringen vill att medier fortlöpande ska kunna komma med synpunkter under lagberedningsprocessen.
Tove Lifvendahls råd är att satsa på kvalitet i nyhetsförmedlingen, något som folk är beredda att betala för, för att inte ge näring åt mindre nogräknade särintressen under journalistisk flagg.
En bra början är att ge lokala medier de rätta förutsättningarna, inte att försvåra.
