DELA
Foto: Jonas Edsvik

Nämndbråket i Mariehamn är en storm i ett vattenglas

Inför tillsättandet av politiska positioner i Mariehamn visade flera partier missnöje med att Socialdemokraterna har nominerat en och samma person till både stadsstyrelsen och socialnämnden.
Det är en storm i ett vattenglas.

Bakgrunden är att Socialdemokraternas ledamot i stadsstyrelsen Nina Fellman på tisdag också med stor sannolikhet kommer att föras fram som partiets representant i socialnämnden. Det väckte kritik bland andra partier.

Liberalen och tillika stadsstyrelsens nya ordförande Ingrid Zetterman såg en överhängande risk för jäv, Moderaternas Roger Jansson menade att detta är en oönskad maktkoncentration och att det hotar stadens nuvarande kontrollsystem. Genom att sitta i en nämnd och i stadsstyrelsen (som har granskningsansvar över nämnderna) skulle detta förfarande innebära att Fellman fick en position där hon kunde behöva utöva granskning av sin egen nämnd.

Det är helt i lagens ordning att sitta i både en nämnd och i stadsstyrelsen. I andra åländska kommuner och även i många kommuner på fastlandet är det här inget ovanligt. Inte heller Roger Jansson själv menar att jävssituationer mellan stadsstyrelse och socialnämnd förekommer särskilt ofta. Det är i stor utsträckning en specialnämnd som fattar beslut i enlighet med beredningar som görs på tjänstemannanivå. Stadens beslutsgång är också tydlig, stadsfullmäktige lägger budgetramarna som nämnderna sedan ska förhålla sig till.

Och det borde inte finnas någon naturlig konflikt mellan styrelse och nämnd. Alla är trots allt där för att göra sitt bästa för mariehamnarna. Dessutom finns ett system inom staden med så kallade politruker, alltså att varje nämnd synas av en styrelseledamot.

Vad som däremot är intressant är det faktum att den här frågan ledde till det bitska meningsutbytet. För inte bara är det i enlighet med lagen, det är inget ovanligt att politiker sitter på dubbla stolar ens i Mariehamns stad. Under den gångna mandatperioden har åtminstone en politiker varit ersättare i stadsstyrelsen och ordinarie i en nämnd. Visst, det handlar i det fallet om ersättare och inte ordinarie, men skillnaden blir av akademisk betydelse om personen faktiskt ersätter den ordinarie medlemmen. Om riktlinjerna inom staden anses vara sådana att man inte ska sitta i en nämnd och i stadsstyrelsen så borde det i så fall gälla för alla, alltid.

Sedan finns det exempel där personer har suttit i stadsstyrelsen och i styrelsen för något av stadens bolag. Inte heller i de sammanhangen har det blivit en offentlig debatt huruvida stadsstyrelsens kontrollfunktion har blivit satt ur spel. Trots att det mellan stadsstyrelse och av staden ägda bolag kan finnas intressekonflikter av en annan karaktär. Visst, det finns jävsregler för frågor som direkt rör bolaget i fråga, men det kan finnas skäl att ifrågasätta var lojaliteter ligger om det är så att staden och bolaget skulle ha agendor som krockar med varandra.

Det är nyttigt att föra en nykter debatt om politiker på dubbla stolar. En sådan debatt lyste tyvärr med sin frånvaro i lagtings- och kommunalvalet som avgjordes i höstas. Och som det ser ut i dag kan en politiker ha en mängd olika uppdrag inom både landskaps- och kommunalpolitiken och även andra förtroendeuppdrag samt ett jobb eller företag vid sidan av.

Den uppenbara risken är att politiker kan hamna i situationer där det går att ifrågasätta beslut på grund av osäkerhet vilken av alla lojaliteter som väger tyngst när man fattar beslut. Det är en svår balansgång som inte alls ska tas lätt på. Fördelen kan å andra sidan vara att politiker får ökad insyn och kan följa ärenden samt redogöra för orsaker och resonemang för att undvika missförstånd.

Att hitta en rimlig gränsdragning för vad som är för många stolar i frågor där jävsreglerna inte räcker till är verkligen ingen lätt sak. Men den måste kunna föras på ett bredare plan än vad som nu har gjorts. Frågan är om det i nuläget finns ett intresse att lyfta den typen av frågor.