Mysteriet med den Försvunna Färjan
Det står i efterhand klart att landskapsregeringens uppsägning av hybridfärjeavtalet var både illa underbyggd och amatörmässig utförd. Vem bär ansvaret – och hur utkrävs det?
Frågorna är många efter vad som måste betecknas som landskapsregeringens fiasko i tingsrätten. Domen, som på alla punkter går på konsortiets linje, visar att man knappast hade en chans att komma oskadd ur elhybridaffären – och att man visste om det redan den 26 september 2019. Då skrev nämligen Niklas Karlman, biträdande chef på infrastrukturavdelningen, en uttömmande konsekvensanalys av vad en hävning av avtalet skulle föra med sig: ”skadestånd i miljonbelopp” skulle komma som ett brev på posten. Och Karlman visste vad han talade om. Det var ju han som skrivit avtalet.
Ändå beslöt den nya landskapsregeringen att sätta full fart mot reven, vilket som sagt föranleder åtskilliga frågor om Mysteriet Med Den Försvunna Färjan.
Den första frågan blir: vad inhämtade man för juridisk rådgivning innan man fattade det katastrofala beslutet? Och lyssnade man alls på råden?
Av domen framgår att Centerns ledningsgrupp tidigt i november hade ett möte med ledningsgruppen för landskapets infrastrukturavdelning samt jurister från advokatbyrå Widman & Co, ”varvid man diskuterade juridiken kring en eventuell avbeställning av elhybridfärjan till Föglötrafiken. Veronica Thörnroos (C) har angivit att många frågetecken har klarnat nu och att om landskapsregeringen vill häva avtalet får man räkna med att betala skadestånd.”
Denna passus är häpnadsväckande. Så lantrådet och vicelantrådet Harry Jansson (C) informerades om att en hävning skulle utlösa skadestånd, men valde ändå att säga upp avtalet och sedan be Widmans att på något sätt avvärja just det hot firmans jurister varnat för? Varför i herrans namn?
Fanns det någon i regeringskretsen som trodde sig ha en sådan juridisk spetskunskap att man till sist struntade i juristernas och tjänstemännens varningar och ändå vågade språnget?
Den avtalsklausul man sedan hänvisade till i hävningen stipulerade att uppsägning av avtalet kunde ske om ”lagtinget ej beviljat medel för verksamheten på färjlinjen.” Inget sådant beslut hade dock fattats. Nästa fråga blir därför dels: kunde de inte läsa sitt eget avtal innantill i landskapsregeringen? Och dels, fanns det återigen någon i landskapsregeringen som trodde sig ha bättre koll på juridiken än Widmans?
Det finns 10,5 miljoner goda skäl att detta snille till jurist träder fram och redogör för sin ”rådgivning”. Är det rent av rävöronen på en eller ett par Cityjurister vi ser sticka upp ur de politiska snår där det ödesdigra beslutet till sist fattades? Eller valde Thörnroos och Jansson att bara köra på och hoppas på det bästa enligt devisen ”Går det så går det”?
Om domen står sig måste ansvar utkrävas. Och visserligen fnyser många jurister åt tingsrättsdomar i civilmål och vet att berätta att det är i hovrätten som matchen avgörs, men landskapsregeringen förlorade inte på teoretiska spetsfundigheter utan, som sagt, på bristande innantilläsning. Det spelar ingen roll var gränserna för en avtalstolkning e contrario går (förvisso en juridisk avvägningsfråga värdig ett hovrättsligt klargörande) när det objektiva rekvisitet för hävning – ett lagtingsbeslut – helt enkelt inte existerade. Det finns därför inga större skäl att hoppas på en annan dom i hovrätten.
Det måste därför redan nu till en rejäl diskussion om hur man tar sitt ansvar som politiker när man av opportunistiska, kanske rent av populistiska, skäl åsamkar landskapet en kostnad i 15-miljonersklassen. Vi talar här om en försumlighet som inte kan kallas annat än oerhörd, särskilt mot bakgrund av att man hela tiden mer eller mindre VISSTE vad som skulle ske när den dubiösa hävningen till sist skulle kollidera med den berömda fläkten i rätten. Situationen är extraordinär. Hur kunde detta ske? Mysteriet måste utredas.
Socialdemokraterna vädrar blod i vattnet och vill få med sig Liberalerna på någon form av misstroendevotum. Man behöver inte vara Einsteins halvbror för att räkna ut hur det kommer att gå med den saken. Men är det så denna jättefadäs ska avslutas, med ett slag i luften? Bunkerpriserna skenar, de gamla färjorna faller i bitar och plånboken visar på ett minus på runt 14-15 mille – och de ansvariga ler och dansar på mot nästa sommars valkampanj?
Det kan, efter ställandet av denna fråga, vara värt att erinra om ännu en möjlighet till ansvarsutkrävande. Politiker lyder trots allt under tjänstemannalagarna och det har hänt förut att åländska politiker polisanmälts för brott mot tjänsteplikten.
Så vem vet. Om det förblir outrett hur denna förfärande härdsmälta uppstod kanske Mysteriet Med Den Försvunna Färjan hamnar i rätten en gång till, men denna gång som brottmål.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
