Mycket snack, men lite gas, i kollektivtrafiksfrågan
I jakten på det gröna Åland verkar det som att skygglapparna för kollektivtrafiksutvecklingen har åkt på.
För att kunna nå klimatmålen krävs att fler alternativ till personbilen erbjuds. Privatbilismen som den ser ut i dag, är helt enkelt, ohållbar.
Ålänningen är en bilburen människa. Som gärna parkerar så nära affärsdörren som möjligt och är van att ha den frihet som fyra däck erbjuder i såväl vinterslask som sommargrönska.
Två tredjedelar av den åländska befolkningen bor utanför centrum och det är således många som pendlar dag ut och dag in. Man brukar säga att det inte finns avstånd på Åland, men visst finns det om vi börjar titta på vad det släpper ut att köra dessa pendlarresor.
Låt oss säga att du bor 30 kilometer bort och arbetar i stan. Under en vanlig måndagstur fram och tillbaka i en relativt bensinsnål bil släpper du redan ut drygt tio kilo koldioxid, enligt carbonfootprint.com. ”Alla bäckar små”, lyder ordspråket. Alla pendlar-resenärer små bidrar således till en ökande åländsk klimatbelastning.
Men inte kan vi skylla på pendlaren om hen inte har andra sätt att ta sig in till stan. Kanske närmaste busshållplats ligger tolv kilometer bort? En stressad pendlare ser knappast då andra sätt att ta sig till morgonmötet om inte att ta sig för egen maskin.
När Ålands klimatstrategi presenterades i augusti förra året så konstaterade miljöminister Camilla Gunell att ”koldioxidutsläppen är en av vår tids stora utmaningar”. 2015 konstaterade en arbetsgrupp som specifikt jobbade med kollektivtrafiksfrågan att den behöver bli ”snabbare, smidigare och attraktivare”. Trots det ekar landsbussarna tomma, så när som på någon enstaka person. Inte mycket har alltså förändrats på tre år.
Var är rese-apparna, där man enkelt skulle kunna köpa biljetter och kolla turlistor? Var är rabatterade pröva-på-månader för de rutinerade bilburna som har turen att bo nära en lokal hållplats? Att betala en hundring för ett månadskort när man för några tjugor extra kan rulla in själv till stan gör inte direkt bussen till ett attraktivt val. Vi behöver skapa nya rutiner och attityder, kollektiv-vänliga sådana.
Med tanke på Ålands klimatambitiösa mål, och att fordonen – som uppgick till 23 300 ifjol – hela tiden ökar, så behövs mer krafttag för den gemene ålänningens pendlarresor. Pendlaren behöver fler alternativ. Och det gäller inte bara bussar.
För i ärlighetens namn så behöver vi en buffé med alternativ. Alla ålänningar varken kan eller kommer bli bussåkare, av olika orsaker, och att täcka upp hela Åland med halvtomma bussar är inte heller det ett klimatsmart alternativ.
Men det kan till exempel finnas incitament för samåkning eller flexiblare möjligheter att arbeta hemifrån. Här kan nämnas att Danne Sundman (MSÅ), som ingick i arbetsgruppen för kollektivtrafik, redan 2015 föreslog ”mobil samåkning”, men ingen pilotstudie såg dagens ljus.
För de som bor lite närmare staden är elcykeln en hägring under sommarhalvåret, men en tandgnisslande dyr sådan. Att Åland skjutit på elcykelsbidrag med hänvising till att man bygger ut cykelbanorna måhända vara en ekonomisk förklaring, men de kunde också lanserats som lockande komplement till varandra. I dagens pressade klimatläge, så räknas varje minut – och varje kilometer.
Infrastrukturminister Mika Nordberg sade när han fick frågan om elcykelsbidrag att man har en uppdämd investeringsskuld när det kommer till cykelvägar. Men det verkar som att man har en uppdämd investeringsskuld när det kommer till alternativ transport överlag.
Och det har vi faktiskt inte råd med.
