Musselodling inte det enda kortet i packen
Lagtingsman Runar Karlsson (C) tar i en insändare i torsdagens tidning till orda om landskapets pilotprojekt med blåmusselodling på Seglinge, och varnar för att det kan bli en ursäkt för att inte gå vidare eller fatta de tunga besluten till exempel om begränsningar för fiskodlingen eller jordbruket.
Så kan det kanske vara, men risken känns inte överhängande. Snarare känns musselodlingen som en ny och intressant men inte alls färdigt utredd möjlighet att, om uttrycket ursäktas, rena en droppe i havet.
Det finns ju nämligen ingen enda lösning. Det finns inte ett projekt eller en åtgärd som löser Östersjöns problem, utan en hel rad samverkande insatser som så småningom och förhoppningsvis ska vända föroreningsskutan i riktning mot ett renare hav. I det paketet ingår inte bara de små och nyskapande insatserna varav musselodlingen kan vara en, utan också stora och svåra politiska beslut som kan betyda slutet för hela näringsgrenar.
Med de besluten kämpar alla regeringar, också de som Runar Karlsson suttit med i.
Miljöfrågorna är fortfarande akuta och det finns mycket hårt och svårt arbete kvar att utföra, men det har skett framsteg. Framför allt är miljöfrågorna i dag en del av både det allmänna och det politiska medvetandet på ett helt annat sätt än förr.
Det känns mer än lovligt långsökt att befara att landskapsregeringen ska använda ett pilotprojekt för musselodling som ursäkt för att slippa göra något åt andra miljöproblem, och det är inte troligt att en i dag ganska alert allmänhet skulle acceptera det.
Däremot är det förstås fullt rimligt att ifrågasätta hur vettiga eller konstruktiva olika pilotprojekt är. Om det är som Runar Karlsson befarar, att kostnaderna (för miljön och börsen) för att bli av med de vattenrenande musslorna är större än förtjänsten så är det ju inte bra.
Inte alla försök är vettiga, men det är ibland svårt att veta före. Det är därför forskning bedrivs. Utrymmet för misslyckanden måste också vara relativt stort om man ska kunna vaska fram de riktiga guldkornen. Det är inte färre pilotprojekt vi behöver, utan fler.
Därtill finns det en miljölogik som går på tvärs mot den tillväxt- och marknadslogik som nu är rådande i världen. För miljön är det bättre om saker blir dyrare, håller längre och återanvänds. Det gynnar inte en tillväxtekonomi som bygger på att konsumtionen bara ökar och ökar.
Ta vindkraften som exempel. Utan miljöargumentet (som är mycket starkt och helt legitimt) är vindkraften inte en konkurrenskraftig energiform. Med de växande kraven från politiskt håll på en viss mängd förnyelsebar energi, och beredskapen att subventionera den, kan den plötsligt bli det.
Konsekvenserna av en politik som på allvar tar hänsyn till miljökostnaden och prioriterar att betala för den är omvälvande. På den punkten har Karlsson rätt i att landskapsregeringen fortfarande inte vågat eller velat sätta ner foten till exempel vad gäller fiskodlingarna.
Det har man å andra sidan inte när det gäller jordbruket heller, och där kan jag tänka mig att frågan för centerns och Runar Karlssons blir aningen mer komplicerad och aningen mindre svartvit.
