DELA

Murdochs imperium knakar i fogarna och journalistetiken sätts på prov

Skandalen kring Rupert Murdochs medieimperium väcker många frågor om pressetik och mediernas makt över politiken. Men vilket ansvar har egentligen vi som publik och konsumenter?

Storbritanniens Watergate, som Hufvudstadsbladet mycket välfunnet kallar skandalen, började med nyheten att News International brutit sig in i mordoffers och andra privatpersoners röstbrevlådor. Skandalen slutade inte där, utan kom att handla om ett korrupt polisväsende som tittat åt andra hållet och en utbredd kultur av rutinmässig och hänsynslös jakt på sensationsnyheter på Rupert Murdochs tidningar.
När hans medieimperium nu börjar falla sönder – och skandalen också verkar sprida sig till USA och Fox News – är det många frågor som dyker upp: vad händer med förtroendet för journalistkåren? Är Murdochs inflytande över politiken borta? Krävs det skärpt lagstiftning för att få pli på tabloidpressen?

Talar man om pressens trovärdighet är det avgörande vilken press man avser. Tabloidpressen har aldrig varit särskilt välsedd i Storbritannien: dess metoder och skrupellösa arbetssätt har varit kända långt före Murdoch blev en aktör att räkna med.
Men det finns också en annan, mer seriös press. I det här fallet företräds denna publicistiska tradition av the Guardian och chefredaktören Alan Rusbridger som avslöjade News of the Worlds kriminella arbetsmetoder – något som varken poliser, regeringar eller parlament lyckats med. Guardian bröt här den anrika traditionen i brittisk press att inte attackera sina kollegor. Det som kan tyckas orättvist är att Guardian hör till mediemarknadens förlorare – i alla fall rent ekonomiskt. De går årligen back med tiotals miljoner pund och måste göra sig av med anställda.
Här, i den seriösa journalistikens olönsamhet, har vi det verkliga hotet mot den seriöst kritiska press som samhället behöver.

Vilket reellt inflytande Rupert Murdoch egentligen haft över brittisk politik är svårt att säga. Klart är att han varit skicklig i att ge sken av att ha ett stort inflytande: att det är hans tidningar som skapar folkopinionen. Och kanske det inte spelar någon roll. Bara själva möjligheten att det politiker säger kan komma att reta upp någon som Murdoch torde vara nog så oroande för dem som vill säkra nästa valseger. Så länge alla upplever hans inflytande som verkligt är det allt som krävs.
Många tolkar skandalerna kring News international som att pressen haft carte blanche och att de senaste skandalerna är bevis på att tidningarna bör regleras hårdare. Det kan vara förhastat. Att den största skulden ligger hos Murdoch och ansvariga redaktörer har väl klargjorts med all tydlighet. Polis och politiker som känt till eller åtminstone haft en aning om problemen men inte gjort något får också bära en del av skammen. Men vilka glöms bort i detta gatlopp? Jo vi, läsarna.

Vi med vårt högst mänskliga sug efter skvaller och skandaler. På sin blogg skriver medieforskaren Jesper Strömbäck att det allra viktigaste i sammanhanget är just publikens efterfrågan. Så länge stora grupper människor vill betala för tabloidjournalistik, även etiskt oförsvarbar sådan, kommer det att finnas de som tillgodoser behovet. ”Som mediekonsumenter har vi alla makt: en makt som vi många gånger är allt för dåliga på att nyttja medvetet och ta ansvar för.” avslutar han inlägget.

Rupert Murdochs framgångssaga bygger på att veta vad läsarna vill ha och ge dem det. Det som kittlar är framför allt skvaller och skandaler som rör samhällets toppskikt: de förmögna och framgångsrika. Och häri ligger hela ödets ironi: som Anne Applebaum påpekar i en kolumn i Slate, passar Murdochfamiljens förfall in perfekt i berättelsen om elitens och de mäktigas fördärv. Rupert Murdochs offentliga ursäkter och förnedringen för News of the Worlds chefredaktör roar förmodligen brittiska tidningsläsare mer än något de läst på länge.

Axel Kronholm