Mobilförbud är en dålig lösning
Det finns anledning till oroa sig över ungdomars ökande mobilanvändning, men förbud är ingen lösning.
Smarttelefoner är användbart verktyg, som vi måste lära de unga att hantera.
I veckan presenterades rapporten över undersökningen ”Mobilfri skoldag” som genomfördes i samband med det mobilförbud som rådde i Mariehamns högstadieskolor mellan höst- och sportlovet.
Att låta mobilerna vila var utan tvivel en stor förändring för många då de är en naturlig del av de ungas vardag. Nästintill samtliga, 98,8 procent, av högstadieeleverna uppgav att de har en smarttelefon och endast nio procent att de inte använde dem alls under skoldagen.
Undersökningen gjordes av psykolog Carl Henrik Ehrenkrona och baserar sig på enkätsvar från eleverna från före och efter förbudet. Resultatet från förmätningen visar ett samband på mobilanvändning och självskattad psykisk hälsa – de som använder mobilen mer mår sämre.
Undersökningen var ingen vetenskaplig studie, men resultatet får stöd av amerikansk forskning från San Diego University som tyder på att det finns ett samband mellan ungdomars skärmtid och depression och ångestsyndrom. Men huruvida en ökad skärmtid leder till depression eller att den som är deprimerad ägnar mer tid framför skärmar är inte klarlagt.
I Sverige har mobilanvändandet i skolan blivit en politisk fråga, inte minst då det i den så kallade januariöverenskommelsen ingår ett allmänt mobilförbud under lektionstid.
Undersökningen från högstadierna i Mariehamns beställdes bildningsdirektör Kjell Nilsson med syftet att få ett underlag för skolledningen och bildningsnämnden. Låt oss hoppas att politikerna låter bli en sådan detaljstyrning av skolan som ett mobilförbud skulle innebära.
Mobiltelefoner kan säkert störa arbetsron och koncentrationen i klassrummen, men att porta dem skulle vara att gå bakåt i tiden, och därmed en dålig lösning på problematiken. Särskilt inte då mobilerna erbjuder en uppsjö av möjligheter.
Snabb informationssökning och hjälpmedel till de som har läs- och skrivsvårigheter är bara två exempel. Digitaliseringen, som äger rum på de flesta håll i vårt samhälle, kan inte skolan avskärmas från. Inte minst då skolans uppgift är att förbereda barn för framtiden.
Istället måste lärare, vårdnadshavare och andra vuxna hjälpa de unga att hantera mobilerna. Lära dem när det är bäst att låta dem vara och då förklara varför. Ehrenkrona konstaterar i rapporten att om man vill minska elevernas mobilanvändning så verkar det avgörande att då förklara skälen och nyttan med en förändring.
Mobilförbudet fick, enligt enkätsvaren, inte eleverna i Mariehamn att minska på sitt mobilanvändande – det försköts istället från skoltid till fritid. Majoriteten av dem var, som Nya Åland rapporterat om, negativa till förbudet, och attityden förändrades bara hos en liten del av dem.
Men försöksperioden verkar ändå ha fört något gott med sig. Då mobilerna inte skulle användas på rasterna införskaffades kortlekar, brädspel och pingisbord, och de uppges användas flitigt. Det säger sig själv, om man vill minska mobilanvändandet måste man erbjuda alternativ.
