Minoriteten har alltid tolkningsföreträde
Ett bra utgångsläge är att kalla människor och folkgrupper det de vill bli kallade.
Man kan nästan inte tro sina ögon och öron, skriver Benita Mattsson-Eklund på ledarplats i tidningen Åland (20.11). Anledningen är att man numera, enligt henne, endast får kalla en same för en same och inte en ”lapp”.
Som ett exempel tar hon Girjas-rättegång i Sverige där statens advokat frekvent använder benämningen ”lapp”, trots att åklagaren hävdar att staten inte får använda benämningen utan att motivera varför.
En modetrend och politisk korrekthet, tycker Mattsson-Eklund.
Hon har fel.
Ordet ”lapp” har aldrig använts av samerna själva utan är något som pådyvlats ursprungsbefolkningen av den svenska staten. Det har alltså aldrig, som Mattsson-Eklund påstår, varit helt acceptabelt att använda den benämningen på ursprungsbefolkningen i norr.
Det är ingen modetrend att inte använda den kränkande benämningen. Att benämningen same föredras framom ”lapp” är inte något nytt påfund. Faktum är att diskussionen om benämningen pågått i flera decennier.
Den finlandssvenska språkgurun Mikael Reuter konstaterar redan 1999 att ordet är nedsättande och inte bör användas. I Svensk Akademiens ordlista slås det fast att same är att föredra eftersom ursprungsbefolkningen själv föredrar den benämningen.
Det är ett bra utgångsläge. Kalla folkgrupper för det de vill bli kallade för. Majoritetsbefolkningen eller någon utifrån har inte tolkningsföreträde om vad som är kränkande. Det är ett maktövergrepp.
Enligt Mattsson kommer folk som ser ner på samer fortsätta göra det även om de förbjuds att tala om lappar. Det är delvis sant, mycket handlar om attityder. Men för en professionell ordbrukare borde det vara självklart att ordval har betydelse och att de är i konstant förändring.
Ingenting lär heller bli sämre av att vi slopar en benämning som upplevs som kränkande.
Det ligger en del i att samerna anser sig ha blivit illa behandlade av staten, tycker Mattsson-Eklund. Staten har ju kolonialiserat områden där samerna bott under en lång tid. Det är en lätt underdrift. Förtrycket handlar om så mycket mer än kampen om marken och naturresurser.
I sin ledare konstaterar skribenten vidare att det är många namn på fåglar, djur och växter som måste få nya namn om ”lapp” inte längre är gångbart. Också Carl von Linnés klassiska lappländska saga måste döpas om.
Exemplet ä r mycket talande. Faktum är att de idéer som Linné presenterade under sin tid delvis utgjorde grunden för rasbiologin och som i förlängningen drabbade samerna.
Sverige var länge ett av de ledande länderna inom rasbiologin. För 100 år sedan delades människor in i ”långskallar” och ”kortskallar”. Samerna ansågs vara ”kortskallar”, som var en lägre stående ras. De fotograferades och mättes. Flera generationer har också förbjudits att tala sitt modersmål.
Efter andra världskriget tappade rasbiologin mark, men ännu 1941 konstaterade lantbruksstyrelsen att samer inte lämpade sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”.
Genom att använda den kränkande benämningen kan man därmed indirekt stödja tanken om att det finns olika människoraser och att de är olika värda.
Det går inte heller att, som ledarskribenten gör, jämföra med finlandssvenskar eftersom finlandssvenskar aldrig utsatts för samma förtryck som samer.
På en punkt har Benita Mattsson-Eklund rätt. Hur vi benämner varandra har blivit krångligare. Men att det har blivit krångligare är ingen negativ sak, utan snarare ett tecken på att vi börjar respektera varandra mer och slutat pracka namn på minoriteter som de inte är bekväma med av olika anledningar.
Det är märkligt att en text med så grova rasistiska undertoner publiceras 2017. Förhoppningsvis är detta inte tidningen Ålands linje, trots att texten publiceras på ledarplats.
