Miljövänliga gräsklippare borta
Två får har dött på betet i Tullarns äng. Orsaken vet vi inte, men nu är alla får borta, tyvärr. De var ett trevligt inslag i landskapsbilden.
Så småningom får vi veta vad som hände, fåren skall obduceras.
Djur som föds upp för att slaktas och ätas skall skötas bra så länge de lever. Så tycker de flesta av oss. Också, och kanske framförallt, de som äger djuren.
Trots det drar folk väldigt lätt slutsatser när någonting inträffar. Om ett tamdjur dör så får man det lätt till att det måste bero på vanvård. Nya Åland har under årens lopp fått många samtal om djur som, enligt den uppringandes åsikt, far illa för att de tvingas gå ute när det är kallt eller som på annat sätt sköts dåligt.
På samma sätt kan man i Messa Nyan-spalten läsa om till exempel katter som far illa för att de måste vara ute – eller för att de inte får vara ute.
Folk håller ögonen på varann och på hur vi tar hand om våra djur. Kanske är det därför det ser så pass bra ut som det gör. Men vet alla vad de talar om?
Avståndet till naturen verkar ha vuxit väldigt mycket på kort tid. Många ser djuren som människor i en annan skepnad, som varelser som kan känna och uppleva som vi. Så när får eller nötkreatur går ute sent på hösten och kanske in på vintern så utgår man från att de fryser eftersom man själv skulle frysa i samma situation.
Att det finns djur som mår bra av att gå ute, som hålls friskare så än om de stängs in, det går inte riktigt fram. Det är av någon anledning betydligt lättare att tro att ägaren med berått mod vansköter djuren. Varför?
Om det händer ett djur någonting så är ansvaret naturligtvis ägarens. En olycka kunde kanske ha undvikits om tillsynen hade varit bättre. Samma slutsats kan dras när katter blir överkörda i trafiken; det är bristande tillsyn av ägaren. De bilister som med berått mod försöker pricka en katt är lätt räknade.
Men för den skull får man inte utesluta att olyckor kan inträffa eller att djur kan drabbas av sjukdom.
Den som föder upp djur till slakt – det gäller de flesta av våra husdjur om vi räknar bort katter och hundar – har ett stort intresse av att djuren är friska och mår bra.
De som tycker slakt är något otäckt kanske vägrar gå med på att en slaktdjursuppfödare kan vara djurvän. Men se det då ur den andra vinkeln; vanskötta djur får man inte många cent för när de skickas till slakt. Inte är de heller mycket värda som avelsdjur, så det ligger helt klart i ägarens intresse att ta väl hand om djuren.
Här gäller samma som för den som odlar grödor. Åkern skall vara välgödslad för att ge god avkastning. Att låta den hungra och törsta är ingen lyckad metod.
Det är så enkelt.
Mycket av det som av allmänheten uppfattas som vanvård handlar om bristande kunskaper. Hur man skall råda bot på det är svårt att se. De flesta har inte längre den dagliga kontakten med djur. Man kan inte veta vad som är normalt.
Att djur inte skall piskas förstår alla. Att djur inte skall gå i djup träck i ladugården för att ägaren inte orkar ta hand om dem, det begriper vi också. Men har var och en av oss kunskap nog att avgöra när ett bete är för magert eller natten för kall?
När en hund äter gräs, beror det då på att den stackarn inte får mat hemma? Om ett får klättrar på träd och nafsar efter löv så kanske det rätt och slätt beror på att får gillar löv.
Nu är fåren borta från Tullarns äng, för hur lång tid vet vi inte. Det är synd. De fungerade som miljövänliga gräsklippare, var trevliga att titta på och innebar för staden en inbesparing.
Man kan bara hoppas att de vågar komma tillbaka nästa år.
