Militärt ingripande är alltid ett misslyckande
En klok ung dam sade till mig i söndags, angående bombningarna i Libyen, att det är precis som på Ålandsmässan – nu ska alla dit och visa vem som har största traktorn på parkeringen.
Äntligen, äntligen får man användning för sina attackflygplan, missilsystem, radarbevakningssystem och annat högteknologiskt som kan bomba med ”kirurgisk precision”.
Äntligen, äntligen får vi journalister, eller åtminstone våra kollegor på de stora drakarna, använda krigsrubrikerna, sina extra feta EXTRA, sina krigskorrar i khaki-västar. Äntligen får man gotta sig i närgångna minut-för-minut-beskrivningar av krigsoperationer.
Khadaffi hotar Rom. Senapsgas i enorma lager. Bunker sprängd. Fordon sprängda. Utbränt hål i marken. Människor flyr. Människor stannar och slåss. Människor ligger och gråter.
Amerikansk general låter som Harrison Ford när han spelar amerikansk general i en film där amerikanska generaler är på den goda sidan.
Propagandamaskinerna på bägge sidor i konflikten gör sitt bästa för att marknadsföra sin version av verkligheten, sina tolkningar av vad som inträffat.
Jag har för första gången sedan kriget som slet sönder Jugoslavien svårt att säga att en militär insats med FN-mandat är fel väg att gå.
Vad vore det för värld om vi stillatigande accepterade att Muammar Khadaffi, denna groteska diktator i sina konstfullt arrangerade turbaner och sina helt verklighetsfrämmande uttalande om hur mycket folket älskar honom, fortsätter att mörda sitt folk.
Vad är vi om vi inget gör, även om det vi borde ha gjort för trettio år sedan var att stöda motståndet mot Khaddaffi då, att sluta förse honom med vapen och att inte ha överseende med det allt mer katastrofala människorättsläget i Libyen för att skydda stabiliteten i oljetillförseln från landet.
Även nu, när alla pratar om att skydda lokalbefolkningen mot övergrepp och till och med utplåning finns det självklart även en annan agenda. Khadaffi har, i sitt växande vansinne, slutat vara en garant för ”business as usual”, och därför tar nu stormakterna sin hand ifrån honom.
Människorna i Libyen är viktiga, men utan de libyska oljetillgångarna fick de nog fortsätta sin kamp utan hjälp utifrån, så krasst är det ställt i världen.
Ett visst hopp inger det att USA så tydligt markerat att man inte i förlängningen vill vara den som leder operationen, och att man gjort sig vinn om att få med sig Arabförbundets stater.
Kanske kan detta, i kombination med den demokratiseringsvåg som nu sveper över arabvärlden, så småningom bidra till att den libyska befolkningen faktiskt också kan komma några steg närmare en fungerande demokrati och en rättsstat, något som nu är en fullständig utopi.
När ett militärt ingripande är den sista utvägen, vilket den kanske är nu av både politiska och humanitära skäl, så betyder det att alla andra möjligheter under de 40 långa år som Muammar Khadaffi suttit vid makten har misslyckats. Det är, på alla tänkbara sätt, ett uruselt saldo.
Gång på gång hamnar vi i denna situation i världen, och det är alltid, alltid för att kostnaden och ansträngningen för att uppnå fredliga lösningar när det ännu var möjligt har bedömts för hög.
Det är en sorg.
