Midsommar är inte en idyll för alla
Midsommar är fest. Och fest är bäst när alla är glada. Så är det inte när festerna blir för stora, gästerna för många och ordningen går över styr.
Ofta är det en handfull som så att säga drar upp stämningen, men festyran smittar lätt av sig. Hur festen uppfattas av utomstående tänker man inte på just då.
Det var med viss förskräckelse man på Brudhäll läste att de som besöker midsommarfesten på Höglid gärna kan ta egen båt och lägga till i gästhamnen vid hotellet.
Jodå, det är en allmän gästhamn, den är till för gästande båtar och den ligger väldigt trevligt. Problemet är att hotellet, som förr var fullbelagt till midsommar nu står halvtomt. Att ha midsommarfirare under hotellfönstret främjar inte nattsömnen, inte med den form firande lätt tar sig under natten.
Reglerna för gästhamnen säger att man inte får dricka alkohol på kajen. Men är man för många för att få rum i en båt så ligger kajen väldigt bra till.
Reglerna säger också att det skall vara tyst efter en viss tid på kvällen. Men det är ju midsommar bara en gång per år. Och vad spelar väl en natts sömn för roll? Så om personalen manar till lugn kan svaret bli fula ord och hotelser. Det har hänt att någon har visat rumpan. Som kommentar betraktat inget tecken på hög intelligens, men det kan bidra till att folk inte vill lägga sig i.
Det kissas litet överallt, trots att det finns toaletter. Och saker förstörs.
Vad kan man göra?
Skadegörelse kan polisanmälas, men vart leder det? Efteråt har ingen gjort någonting. Lyktstolparna har böjt sig till marken av sig själva.
Att ungdomarna samlas på ett visst ställe när det drar ihop sig till fest är ingen nyhet. Nya Åland har under årens lopp kunnat rapportera om olika festplatsers uppgång och fall, om uttrycket tillåts. Det har varit Sandviken, det har varit Degerby, det har varit Lillängen. Kökarfesten var känd vida omkring på 60- och 70-talet. Lappofesterna var också mycket populära.
Uppgången har hållit i sig så länge arrangörerna har haft koll på läget. När uppgiften har blivit övermäktig har tillställningen kollapsat, polisen har kommit in och ungdomarna har flyttat till något annat trevligt ställe.
I början på 90-talet invaderades Degerby en midsommar av 2.000 ungdomar. Glassplitter låg kvar ännu länge efteråt. Det sägs att äldre människor inte vågade gå ut. Efter det gjordes det reportage inför midsommar om var den stora ”festen” skulle äga rum det året.
Att det inte görs längre behöver inte bero på att det är lugnare nu. Det kan bero på att folk har vant sig. Man utgår ifrån att det blir en viss skadegörelse men klagar inte så länge man får vara ifred på sin egen tomt eller sin egen strand.
Skall det vara så? Att alla inte vill gå och lägga sig den kortaste natten på året (nästan kortaste) behöver väl inte betyda att ingen annan heller får göra det.
Skulden ligger helt klart hos dem som stör. Men om vi andra låter dem hållas för att vi inte vill ha obehag så blir vi nog en aning medskyldiga. Om det i en gästhamn finns fem båtlag som vill fira natten lång och 45 som inte vill det och talar om det, då är firandet inte lika roligt längre. Då kanske man drar sig till någon plats där det inte finns så många tråkmånsar som vill sova.
Sannolikt söker man sig nästa gång till en annan hamn, en hamn där man får störa mera ostört. En bra lösning för alla parter.
Men för att det skall bli så måste vi andra våga tala om hur vi vill ha det. Kanske får vi en svordom över oss, kanske visar någon rumpan. Men i det långa loppet är det vi som vinner mest.
