#Metoo-vågen fortsätter rumla under ytan
#Metoo är inte en revolution i dess traditionella bemärkelse och är, förutom samhällsomvälvande, djupt personlig för många kvinnor. Mycket av det riktigt svåra arbetet har gjorts intimt, bakom stängda dörrar, och skapar inte stora rubriker.
I torsdagens ledare frågar sig tidningen Ålands kulturredaktör Petter Lobråten varför #Metoo tystnade. Han konstaterar att debatten nästan dött ut och frågar hur man ska gå vidare och återuppliva diskussionen. Han har rätt i att de politiska, juridiska och praktiska konsekvenserna ännu låter vänta på sig och att det på ytan ser dött ut.
Men under ytan går eftersvallen ännu höga. En social mobilisering av det slag som #Metoo är finns det inte många tidigare historiska exempel på. Det är inte en ”upp på barrikaderna, vifta med skyltar och demonstrera”-revolution. Det är en djupt personlig, sårbar och gemenskapsskapande revolution. En som, likt ringar på vattnet, sprider sig från hjärta till hjärta, från mun till mun.
Det stora i #Metoo är kanske inte rubrikerna, de kända männen som avpolletterades eller de många ramaskrien som gick igenom samhällets sektorer när skakande berättelser avslöjades. Det stora är att många kvinnor fick ett utrymme att berätta sin historia.
Det fanns mitt i allt ett sammanhang, en famn som kunde hålla, öron som kunde lyssna och ögon som kunde se och erkänna de personliga tragedier och vittnesmål som tungt legat outtalade.
#Metoo har lett till en revolution på det personliga planet för många kvinnor. Att ta äganderätten över sin sanning, att stå upp för sina upplevelser, utan att ursäkta sig eller bortförklara. Utan att vara rädd att bli misstrodd eller stämplad. För många blev #Metoo ett frigörande av skam, där skulden istället kunde läggas där den hörde hemma. På förövarna.
Det spelar ingen roll om förövaren erkände skulden eller blev dömd i domstol. Att få berätta, att få vittna om det som inträffat har en djupt helande effekt för den som drabbats.
Det är fantastiskt att se hur många män som tagit till sig historierna, som insett allvaret och som slutit upp med kvinnorna i kampen mot sexuella övergrepp och trakasserier. Det har blivit en folkrörelse som berör och engagerar och vars efterverkningar förhoppningsvis sträcker sig till alla hörn av samhällslivet och politiken.
Men männen har nekats inträde till de hemliga rummen där mycket av det riktiga arbetet företogs. Männen står utanför sammanhangen där kvinnor delat med sig av berättelser som i många fall aldrig lämnade de stängda Facebook-grupperna. Där tårar och en klump i maggropen, hettande kinder och knutna nävar ackompanjerade både ivriga och tveksamma tangent-tryck.
Där en systerlig solidaritet väcktes bland främlingar som med värme och kärlek tog emot var och en av dessa historier.
Det måhända på ytan ser dött ut. Det är ofta så när en storm dragit förbi. Men landskapet under ytan, vill jag påstå, är helt annat. Det har skapat en grogrund för en revolution på det inre planet, som jag hoppas får växa i styrka och rå sårbarhet tills det omfattat samhället i stort. Det kanske sker långsamt, det kanske sker snabbt. Men det har börjat ske.
Många av effekterna av #Metoo är inte mätbara eller synliga, men de är inte desto mindre viktiga.
