Mera mångfald ger ett starkare Åland
Ett starkt samhälle är öppet, tolerant och välkomnande.
”Varför har det blivit så?”
Det frågade min yngsta son häromdagen, efter en lång diskussion om var i världen barn är fattigast. Vi hade diskuterat Somalia, Afghanistan, Rumänien och barnsoldater. För en nio-åring är det otäckt att inse att andra barn inte har det tryggt och bra.
Min sons fråga hade jag inget svar på. Det finns massor med forskning, förstås, många teorier, många delförklaringar. Inget heltäckande.
Det enda man med säkerhet kan säga är att ingenting består. Alla kungariken, alla högkulturer, alla härskande klasser och nationer har förr eller senare fallit.
Nobelpristagaren Doris Lessing, en av få ”seriösa” författare som också ägnat sig åt science fiction, har i flera romaner utforskat de långa tidsspannen, och med fantasins kraft visat hur hjälplöst fåniga de ideologier är som bygger på rasens, folkets, språkets eller hudfärgens överlägsenhet.
Med minsta lilla perspektiv på mänsklighetens historia är rasism skrattretande, och förtryck av andra människor på vilka som helst grunder sist och slutligen riktad mot den egna utvecklingen och det egna välståndet.
Ändå är ojämlikhet och fördomar närvarande överallt, i alla tider, mer eller mindre.
I vårt eget samhälle kan vi kanske hävda att vi, i kraft av vårt ekonomiska välstånd, är tämligen bra på att hantera frågan. Tills vi tittar på de områden och de människor vi känner oss hotade av. Finnarna, som på något sätt vill oss illa. De rumänska tiggarna, som känns så främmande, så utmanande i sin nöd. Alla som inte klär sig som vi, inte pratar som vi, inte jobbar som vi. Inte bor på Åland, alltid har gjort det och alltid vill göra det.
I det senaste numret av Ålands sjöfart och handel finns en intervju med ekonomidoktorn Kjell A Nordström. Bland mycket annat intressant han har att komma med säger han en viktig indikator på om en plats är ekonomiskt framgångsrik är om där finns bögar och bohemer.
”I dag drar de här grupper med alternativa livsstilar till Berlin, inte till Kina eller Ryssland. Om Åland klarar av att dra till sig lite bögar och flator, så kan det nog ordna sig för Åland långsiktigt.”
Det är en lång väg från den protektionism som än i dag präglar åländsk inflyttningspolitik, fortfarande så starkt bunden till skydd och bevarande snarare än till utveckling och mångfald.
Vill man som samhälle inte hamna i förtvivlad fattigdom och nöd, då måste man vara beredd på ständig förändring, ständig öppenhet, ständig omsorg om alla till buds stående resurser. Man kan inte vara så kortsynt eller så korkad att man avskriver kompetens med så fåniga argument som fel språk eller fel färg eller fel ursprung, eller (faktiskt inte) fel födelseort.
Självklart ska ett samhälle värna om det gemensamma arvet och de gemensamma resurserna, men inte genom exklusion, utan genom planering.
Detta gäller markanvändning lika väl som utbildning, arbetsmarknad, språk eller vad man än kan tänka på.
Öppna samhällen är starkare än slutna. Generösa samhällen blir rikare. Toleranta samhällen bjuder in och lockar.
