Mellan plockpolitik och regnbågssoppa
Ålands närmaste grannar har snarlika parlamentariska system, men i praktiken är skillnaden mellan den svenska blockpolitiken och den finländska regnbågssoppan milsvid.
Båda ytterligheterna har sina för- och nackdelar. Kan Åland plocka russinen ur två kakor?
Den parlamentariska flerpartidemokratin har i Sverige och Finland fått olika uttryck, kännetecken och problem.
Den svenska blockpolitiken ger väljarna två tydliga alternativ. Tyvärr har det lett till att alternativen är just två trots att partierna är betydligt flera. Det gemensamma program som den borgerliga alliansen gjorde upp inför valet 2010 förhandlades fram av fyra partier, och efter valet var det lätt att göra om valprogrammet till ett regeringsprogram. Problemet är att man måste gå händelserna i förväg. Programmet bestäms innan väljarna berättat för partierna inom alliansen vilken deras relativa styrka är (alltså hur stora de är i riksdagen). I ställen baseras deras förhandlingsstyrka på resultatet i ett tre och ett halvt år gammalt val och på opinionssiffror vid förhandlingstillfället. I förlängningen kan detta driva utvecklingen mot ett tvåpartisystem där alternativa åsikter osynliggörs. Demokratin blir smalare och cementeras kring mitten.
Under Almedalsveckan på Gotland har medierna rapporterar att många ledande centerpartister börjat tröttna på alliansen. De upplever att partiet håller på att förlora sin identitet och vill hålla dörren vänsterut öppen, även om den inte används för tillfället.
Den andra ytterligheten är förstås att partierna bedriver självständig kampanjer utgående får de frågor man tycker är viktiga och efter valdagen sätter sig vid förhandlingsbordet. Här är problemet att kompromisserna efter valet måste vara många och djupgående för att man ska få ihop en majoritet. Det gör att det på förhand är väldigt svårt för väljarna att överblicka regeringsalternativen. Det kan gå som i Finland där den nya regeringen rymmer både den yttersta högern och den yttersta vänstern, om man tittar på den ekonomisk-politiska skalan. Politiken får lätt ett drag av förvaltning och månget ideologiskt samvete framstår som lite väl rymligt.
Det är inte möjligt att säga vilket system som bäst lever upp till ett demokratiska ideal om att ta tillvara folkviljan. Bedömningen beror mycket på situationen, tiden, partierna själva, deras ledare, sammansättning och ideologi, på den allmänna konfliktnivån i samhället, hur det offentliga samtalet ser ut och så vidare.
I det här avseendet ligger den politiska kulturen på Åland närmare den finländska än den svenska. Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt kommer aldrig att sitta i samma regering, men det har åländska socialdemokrater och moderater gjort vid upprepade tillfällen och erfarenheterna har varit så pass goda att det kan hända igen. Orsaken till att Åland saknar en tydlig blockpolitik beror delvis på tradition, delvis på att den ekonomiska höger-vänster-axeln är relativt oviktig i avsaknaden av egen beskattning. I dess ställe är axeln mellan stad och landsbygd och graden av självstyrelseutveckling av större betydelse.
Inför lagtingsvalet 2011 borde de åländska partierna göra en ansträngning för att undvika det finländska soppscenariot. Någon blockbildning är däremot knappast önskvärt. Kanske är det också för mycket begärt att man ska peka ut vem man absolut inte kan samarbeta med, om det inte finns sådana.
Däremot förtjänar väljarna att partierna – inte enskilda kandidater – är tydlig med vilka av alla hjärtefrågor som man sist av allt kompromissar med. Man kan per definition inte prioritera allt och väljarna har rätt att få någorlunda tydliga besked om ordningen. Partierna borde också peka ut viktiga skillnader och likheter till konkurrenterna. Valet får inte reduceras till en tävlan om vem som är mest kompetent att förvalta landskapet.
