DELA

Mänskliga misstag inträffar alltid

Ta två katastrofer på sistone, till exempel vulkanutbrottet på Island och dess konsekvenser och oljekatastrofen vid USAs kust. Vad säger dessa två händelser oss om människans förmåga att hantera stora, delvis oförutsedda händelser?
För det första att vi alltid blir överraskade över att det oväntade kunde hända, även om det alltid gör det.
För det andra att vi alltid, både som individer och i grupp reagerar för långsamt.
För det tredje att någon alltid, alltid tycker att informationen varit för dålig.
Och slutligen, att vi alltid vill att någon ska ställas till svars.

Skillnaden mellan de två ovannämnda är uppenbar. Det är ingens fel om en jordbävning eller ett vulkanutbrott inträffar. Vi vet att det kommer att hända igen.
Det enda man rimligen kunde göra är att vara bättre förberedd, att bygga bättre hus, satsa på bättre varningssystem och se till att katastrofberedskapen hålls på en hög och effektiv nivå.

När det gäller en oljekatastrof däremot, eller en annan motsvarande följd av mänsklig verksamhet, kommer alltid förr eller senare en förklaring. Någon hade slarvat med en svetsfog. Någon hade sovit på jobbet. Någon underlät att kolla. Någon tog mutor för att blunda vid rätt tillfälle. Ibland är misstagen kriminella, ibland är de bara misstag.
Det enda man med säkerhet, med absolut säkerhet kan säga är att misstag begås. Kanske, eventuellt, mer sällan i högriskprojekt där säkerhetstänkande är livsavgörande och graden av komplexitet hög. Kanske funkar faktiskt ett noggrannt arbete och vaksamhet, till en viss gräns.

Sedan händer det dumma ändå. Det fåniga. Det mänskliga. Då går allt åt helvete. Då rinner miljontals liter olja ut i havet och slår ut hela räkfisket vid Louisianas kust. Så dör hela arter ut.
De som är experter på oljeutvinningen vet att det kommer att hända igen. I takt med att olja utvinns på allt besvärligare ställen, till exempel djupt nere på havsbotten, ökar risken för katastrofer. I Dagens Nyheter säger fysikprofessorn Kjell Aleklett att vi får vänja oss vid tanken att motsvarande saker kan inträffa, och att oljepriserna som en följd av det ytterligare kommer att pressas upp av skärpta säkerhetskrav.
Oljeutvinningen på mindre riskabla platser på land minskar stadigt, och har gjort det länge.

Var står vi då? Dyrare olja, minskande tillgång, högre risk för allvarliga katastrofer. Större behov av nya energikällor.
I denna situation väljer Finlands regering att gå vidare med planerna att ytterligare bygga ut kärnkraften. Man förstår varför. Ett minskat oljeberoende, inga koldioxidutsläpp, ökad konkurrenskraft, billig energi. Fördelarna kanske till och med kunde uppväga nackdelarna med uranbrytning, strålning från kärnkraftverk och den möjliga militära användningen av kärnkraftsteknologin.

Om det inte vore för det där med misstagen. Förr eller senare kommer det ju att hända, precis som med oljeborrtornet som tippade över ända och står och pumpar ut olja i havet fortfarande. Förr eller senare är det en liten människa som gör ett fånigt misstag som får förödande konsekvenser, och då är det kärnkraft vi talar om.
Om nu någon tycker att det ändå verkar väldigt säkert, tänk på hur detta vårt samhälle såg ut så långt tillbaka som kärnavfallet kommer att vara livsfarligt radioaktivt. Flera hundra tusen år.
Tror vi på det? Att vi människor skulle klara av att lagra något potentiellt livsfarligt på ett säkert sätt, utan misstag, i flera hundra tusen år. Mig oroar tanken.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax