Mansdominans i politiken
Det åländska parlamentet är ojämställt.
Trots att nästan alla de främsta positionerna innehas av kvinnor i både lagting och landskapsregering så är männen slutligen fler till antalet.
I samband med veckans debatt om den nya vallagen lyftes frågan om jämställda parlament i lagtinget. Åland har, enligt lagtingsledamot Pernilla Söderlund (Lib) Nordens mest ojämställda parlament. Bland de åtgärder som föreslogs finns bland annat att begränsa antalet kandidater som varje parti får ställa upp och att införa en så kallad jämställdhetsbonus där partierna belönas för jämställda kandidatlistor.
I debatten fick förslagen mothugg, att ha jämställda kandidatlistor borde räcka – sedan är det upp till väljarna.
Men är det så?
I det åländska lagtingsvalet 2015 var andelen kvinnor som ställde upp drygt 40 procent, eller 103 av totalt 252. Bland de fyra största partierna S, Lib, C och MSÅ var 82 av 183, eller 44 procent, kvinnor. Bland de tre mindre partierna är siffran däremot mer ojämställd: 18 kvinnor av sammanlagt 68 uppställda kandidater vilket ger männen ett övertag med nästan tre fjärdedelar.
Men de fyra stora partierna innehar ändå 24 av 30 platser vilket betyder att tyngdpunkten i parlamentet ligger just där.
Dessa siffror borde ju rimligtvis vittna om en annan verklighet än den som beskrevs i debatten. Men i själva verket är det ganska nära sanningen. I lagtinget är nämligen åtta av 30 ledamöter kvinnor, eller drygt 26 procent.
Det är inte heller så att det saknas ambitiösa kvinnor i politiken. Talmannen är kvinna, båda vice talmännen är kvinnor och oppositionsledaren är kvinna. Lantråd, vice lantråd, och ytterligare en minister är kvinnor, i jämförelse med männen som är fyra.
Kvinnor leder just nu fem av de sju partier som är representerade i lagtinget.
Med dessa siffror som bakgrund kan förklaringen alltså inte bara vara matematisk. För hur kan ett, åtminstone ganska, jämställt startfält i kandidatlistorna resultera i ett parlament som består till 74 procent av män?
Den enda rimliga förklaringen är de strukturer som fortfarande finns i vårt samhälle, där män premieras i större utsträckning än kvinnor.
För att vrida den ojämställda fördelningen på rätt måste vi alla tänka ett varv extra. Alla som har makten att lyfta fram personer i offentligheten måste ha ett klarare genusperspektiv och alla som röstar måste inse att de strukturer som fortfarande frodas faktiskt spelar roll.
Om vi gör som vi alltid har gjort så förändras ingenting.
