Människa, förundra dig
Slirandes runt i tofflor på balkonger, ut på åkrar med kameror och kisande genom sina fönster. Förra veckans norrsken band många ålänningar samman i en känsla av förundran, en känsla som enligt forskningen odlar just en känsla av ödmjuk gemenskap.
Ibland känns det som om det inte finns mycket vi kan vara överens om. Vi lever i polariserande tider. Därför är det fint med något som verkar få tiden att stanna, något som får folk att vända blicken åt samma håll och tystna hänfört.
Det är något magiskt med förundran, speciellt av den kollektiva sorten.
”Vackra Åland.” ”Maffigt”. ”Wow”.
Det är bara ett urval av kommentarerna som lyste upp många ålänningars Facebookflöde i fredags, ackompanjerade med vackra bilder av grönvita, lysande gardiner över himlen.
Norrsken.
”Partikelstrålning från solen som vid kontakt med jordatmosfären initierar elektromagnetisk strålning”, enligt SMHI:s förträffligt vetenskapliga beskrivning. Troligen är det få av oss som reflekterat över hur ljusskenet verkligen uppstår, men desto fler som slängt sig ut i den mörka natten för att få syn på det.
Vad är det vi riktigt dras till när det kommer till detta relativt ovanliga fenomen? Jo, samma sak som gör att vi stannar upp och tittar på en vacker solnedgång. Samma sak som gör att vi utbrister ”åh”, när vi ser en regnbåge eller ett stjärnskott. Förundran. En känsla som inte bara är kopplad till naturupplevelser, utan även kan infinna sig när vi läser något inspirerande, lyssnar på ett fint musikstycke eller bara tittar noga på en detaljrik blomma.
”Förundran är att se storheten och det ofattbara i det som omger dig.” Det konstaterar Sara Hammarkrantz och Katrin Sandberg som skrivit boken Förundranseffekten. Forskning om just förundran är relativt ny, men ger skäl till förundran i sig.
Den här känslan av ”wow” eller storhet kan nämligen ha stora, positiva effekter på vårt välbefinnande. Det kan minska stress och göra oss gladare, mer inspirerade, kreativa och energiska. Men det gör oss också ödmjuka och mer motiverade att tänka på andra. I en experimentell studie i USA så fick människor rita sig själva efter att ha upplevt en stund av förundran och de ritade sig själva mindre än tidigare.
Att känna sig liten i världen behöver inte vara en dålig sak, tvärtom. Det sätter oss själva och världen i perspektiv samt gör att vi inser behovet av, och värdet i, varandra. Även om förundran ofta sker i ensamhet så triggar det enligt forskningen prosocialt beteende och kan stimulera medkänsla och generositet.
Man behöver inte ett norrsken för att odla förundran. Det kan göras med en promenad i närområdet, där du försöker lägga märke till detaljer i din omgivning. Som i ett av exemplena ovan kan det räcka med att fokusera på en liten blomma i vägrenen. Neurofysiologen Virgina Sturm säger i New York Times att förundran handlar delvis om att fokusera på världen utanför sitt eget huvud, att ”se på allting som genom ett barns ögon”.
Hur många gör inte misstaget att stressa på ett barn som fastnat att inspektera en liten nyckelpiga på trappan när man har bråttom någonstans? Ju äldre vi blir desto oftare rycks vi bort från dessa stunder, fastän de är så välgörande för oss.
Kanske just därför är fenomen som norrsken så viktiga. De är så ovanliga och mäktiga att det är nästintill omöjligt att inte stanna upp på kvällspromenaden, att slänga på sig tofflorna och slira ut på balkongen eller trycka näsan mot fönstret.
Just i den stunden är det svårt att tänka på groll, gnabb, politik, stress, pandemier och framtidsoro. I den stunden kultiveras istället kreativitet, ödmjukhet och en känsla av gemenskap – och det behöver världen mycket mer av.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
