Mångkultur är inget nytt
I dagens politiska debattklimat tycks det som att det har gått många förbi att människan alltid varit nyfiken på sin omvärld och rört sig mellan platser och landgränser.
För Ålands del skedde den största emigrationen mellan åren 1893–1924 då cirka 7 200, eller en fjärdedel av den åländska befolkningen försåg sig med pass. De flesta ålänningar hamnade i Amerika, i stater som Minnesota, Michigan, Illinois och Wisconsin för att antingen arbeta som skogshuggare, sjömän, lotsar eller snickare.
Arbetsmöjligheterna på Åland var under den tiden begränsade och endast den äldste sonen i familjen fick ärva hemmanet. Det föll sig naturligt att emigrera till Amerika som med Abraham Lincolns Homestead Act från år 1862 garanterade varje nybyggare mark förutsatt att man brukade och bebodde sin jordlott under fem år och att man var villigt att bli amerikansk medborgare.
Åland har aldrig varit ett isolerat landskap, precis som Dan Nordman lektor i historia, poängterar i Nyans serie ”Mångkulturen på Åland”. Åland har ständigt befunnit sig i en växelverkan med omvärlden, vare sig det har handlat om soldater, sjömän eller emigranter.
Och även Åland har i dag en befolkning som består av 100 olika nationaliteter.
Men problem uppstår när samhällets invånare glömmer bort minnet av det mångkulturella samhället och inte längre kommer överens om vilken historieskrivning man vill leva i. Då blir det lätt motsättningar mellan grupper, som inte nödvändigtvis är farliga. Men de behöver tas itu med.
En vanlig föreställning bland högerradikala partier är att det är farligt att blanda olika etniska grupper för att det riskerar att hota gruppens identitet och ge upphov till vålsamma konflikter. Det mest karaktäriserande draget för högerradikala partier är enligt sociologerna Johanna Palm och Jens Rydgren den etno-nationalistiska ideologin som baserar sig på ideér och myter om att vårt gemensamma förflutna vilar på idén om en etniskt homogen nation där majoritetskulturen innehade monopol på kulturullet betingade värderingar och normer.
Det glöms dock bort att alla länder i Europa var mångkulturella ända fram till slutet på 1800-talet, som forskaren Tobias Hübinette nämner i Nyans serie ”Mångkulturen på Åland”. Och att Åland så sent som under 1800-talet rådde under det ryska imperiet som var både enormt och bestod av många etniska grupper.
En stadig befolkningstillväxt är en premiss för ett välmående samhälle, inte minst under rådande coronapandemi. Men för att ett samhälle ska ha en stadig befolkningstillväxt behöver människor vilja flytta dit.
– Vi måste ta hand om vårt samhälle. Vi vill att människor flyttar till Åland. Och vi vill att man ska bli välkommen, väl bemött och integreras i samhället – utan att behöva ta bort sin kultur. Man får ha sin kultur kvar så länge det inte strider mot den lagstiftning som vi har här, säger kultur- och utbildningsminister Annika Hambrudd i samband med en intervju för Nyans artikelserie ”Mångkulturen på Åland”.
Enligt Hambrudd är det mötet med andra människor som kan främja tolerans och öka förståelsen för andra, vilket förutsätter att dagens politiker kontinuerligt träffar och samtalar med sina invånare.
Att vara människa innebär att kommunicera och förstå andra människor. Ibland innebär det att emigrera till förmån för ett bättre liv. Människor har alltid rest och kommer troligen så även att göra i framtiden, med eller utan coronapandemi.
Resandet är ett botemedel mot intolerans och fientlighet mot andra.
För att vi människor ska kunna öka vår öppenhet mot andra krävs det att vi orkar interagera och diskutera med människor vi inte känner och som vi inte ens initialt förstår.
Vi behöver fortsätta att resa utanför våra bekvämlighetszoner och lära oss om oss själva.
För precis som Virginia Woolf en gång skrev: ”Den som inte säger sanningen om sig själv, kan inte säga den om andra”.
