DELA
Foto: <07_Bildrubrik>BEGRÄNSAT Den nya hemvårdsstödslagen ger i praktiken få familjer störra valfrihet.

Mamma, pappa, barn – och pengarna

Det ska mer till än 310 euro för att papporna ska kunna prioritera barn framom jobb.
Från och med januari 2016 träder den nya hemvårdsstödslagen i kraft.

Hemvårdsstödet tar vid då föräldraledigheten slutar. Så länge barnet är under tre år och inte nyttjar kommunal dagvård kan en av föräldrarna lyfta hemvårdsstöd. I det nya hemvårdsstödet höjs miniminivån för stödet från 390 till 500 euro. Dessutom har vardera vårdnadshavare under fyra månader rätt till utökat hemvårdsstöd på 700 euro.

Hemvårdsstödet har ursprungligen ett behjärtansvärt syfte: alla föräldrar ska ges möjlighet att vara hemma med sina barn under en längre period. I praktiken har hemvårdsstödet istället blivit en fälla som cementerar både kön och klass.

I Finland har kvinnor generellt 19 procent lägre lön än männen. När de nyblivna föräldrarna i en heterosexuell relation sätter sig ner vid köksbordet för att bestämma huruvida mamman eller pappan ska vara hemma, väger pappans högre lön tungt.

Hemvårdsstödet har tidigare legat på 390 euro, nu stiger stödet med 110 euro. 500 euro är alltså månadslönen för den förälder som stannar hemma. Vi upprepar: 500 euro. Det lever ingen på. Den summan förutsätter dels en annan persons lön, dels en lön som är tämligen hög.

Så mamman och pappan ”väljer” att mamman ska vara hemma, år efter år, och pappan jobbar och får mer arbetserfarenhet och ännu högre lön. När mamman efter tre år hemma ger sig ut i arbetslivet igen, har både karriärmöjligheter och lönegrader seglat iväg till papporna som jobbat.

I fjol lyfte bara åtta procent av alla åländska pappor hemvårdsstöd. Syftet med den nya lagen är bland annat att öka den procenten. Från och med januari kan respektive förälder söka ett utvidgat stöd på 700 euro, det vill säga 310 euro mer än tidigare.

Stödet ges under fyra månader och under förutsättning att föräldern inte alls jobbar under den tiden. Mamman får fyra månader och pappan får fyra månader. Samtliga månaderna kan inte överföras på endera föräldern.

Det är alldeles tydligt att hemvårdsstödet måste åtgärdas. Att 92 procent av alla mammor halkar efter både i löneutveckling och karriär är inte rimligt. Det är också alldeles klart att åtgärderna med det förnyade hemvårdsstödet är en politisk halvmesyr.

Vill man, på riktigt, att barn så länge som möjligt ska vårdas hemma eller utanför kommunal vård, måste man lägga till så mycket pengar att de har betydelse. 700 euro i månaden är fortfarande ingen inkomst att hurra för. Summan är inte så betydande att familjens sammanlagda inkomst saknar betydelse.

Det är också alldeles klart att vård av barn väcker starka reaktioner, speciellt när vården som i det här fallet kombineras med jämställdhet. Diskussionen fastnar ofta i individuella erfarenheter istället för att fokusera på de strukturella problemen.

Så länge männens och kvinnornas löner är så pass orättvisa som de är i dag, saknar i praktiken föräldrarna valfrihet. Istället för att fråga sig vad som är bäst för barnet och vad som är bäst för respektive förälder, blir frågan vad familjen har råd med. Den frågan försvinner dessvärre inte i och med den nya hemvårdsstödslagen.