Makthavarna blir mäktigare om kommunerna slås ihop
Ett landskap och en kommun med samma geografiska gränser och till stor del samma makthavare. Är det framtiden om Åland blir en enda kommun?
Inte nödvändigtvis. Om man ser till att inte samma personer sitter i både lagting och fullmäktige, och inför valkretsar, så finns det fördelar att hämta.
Det som oroar många när det diskuteras att slå ihop kommunerna är att makten försvinner i fjärran, till Mariehamn. Det här beaktas i den utredning om Åland som en enda kommun som presenterades i fredags. Det behövs valkretsar, så att man kan garantera att alla regioner blir representerade i den nya kommunens fullmäktige.
Naturligtvis är det så. Det är nästan förvånande att det argumentet inte har varit synligt tidigare i diskussionerna. I riksdagsvalet är Finland indelat i valkretsar – Åland är en – som garanterar representation från alla delar av landet. Så måste det bli också på Åland om inte Mariehamn och Jomala skall lägga beslag på merparten av fullmäktigeplatserna. Ifall det blir en sammanslagning. Men varför plocka fram det argumentet, som kan ses som stöd för en sammanslagning, om man inte vill ha den.
Det tidigare upplägget, som presenterades i juni, gick ut på fyra kommuner. Den helt nya tanken där var att Mariehamn och Jomala är centrum i var sin kommun. Och skärgården fördes samma till en kommun, som ansågs bli ekonomiskt bärkraftig.
Det är uppenbart att utredarna är måna om att skärgården inte skall köras över. Om det skall ses som ett sympatiskt drag eller om det helt enkelt ingår i uppdraget kan man kanske inte veta säkert, men uppläggen ger i bägge fallen en bas att bygga vidare på.
Och nu är det tänkt att de båda uppläggen skall knådas samman till något nytt och genomförbart.
Varför tror man det kan bli samma makthavare i landskapet och kommunen? För att det i lagtinget sitter 30 ledamöter och i ett åländskt kommunfullmäktige högst 27. Notera att det i en sådan konstellation skulle bli svårare att väljas till fullmäktige i en ny storkommun än till lagtinget. Man kan utgå från att de, som har varit med förr, kanske har tio år i lagtinget bakom sig, är kända över hela landskapet och samlar röster också i kommunalvalet. Det blir med andra ord en väldigt liten krets som styr landskapet och kommunen, jämfört med läget i dag med 16 fullmäktigeförsamlingar.
Utredarnas lösning på detta är att ändra lagen så att en person inte kan sitta i lagtinget och fullmäktige samtidigt. Det naggar demokratin i kanten, men också i dag är en del tjänstemän avstängda från val.
Vad mer får vi veta? En hel del. Sett till antalet invånare är 30.000 i en kommun rätt optimalt i ett nordiskt perspektiv. I Danmark anser man att 20.000 är minimum för en kommun. Rekommendationen är 30.000. I Sverige har man kommit till att 30.000 behövs för en bärkraftig kommun och i Finland krävs en befolkning på minst 20 000 för fungerande social- och primärvård. Ålands 29.000 invånare motsvarar väl en nordisk idealkommun.
Men en viss tveksamhet skymtar fram.
– Ur ett styrningsperspektiv är det dock svårt att motivera två skilda församlingar för samma geografiska område.
Kanske ändå inte, om man på ett mycket tydligt sätt kan skilja åt det lagtinget sköter och det kommunen ansvarar för. Utan att det går prestige i uppdelningen.
Beslutsfattare , tjänstemän och kommuninvånare har än en gång fått en högintressant utredning att diskutera, för och emot. Man kanske inte gissar helt fel om man antar att framförallt skärgården med liv och lust kastar sig över frågan om valkretsar, hur de skall konstrueras för att ge bästa möjliga regionala representation.
Lycka till, det blir en intressant höst!
