DELA
Foto: Jens Ohlsson/Socialdemokraterna

Makten och arrogansen

Den pågående regeringskrisen i Sverige har relevans för Åland på flera sätt.

Rötmånaden kom tidigt till Sverige, åtminstone i politiken. Det jäser och dallrar i den svenska riksdagen av komplicerade förvandlingsprocesser och mycket av det som hänt saknar motstycke i svensk politisk historia – samt, kan man i förstone tycka – rim och reson.

En socialdemokratisk ministär faller för att den klänger sig fast vid marknadshyror? Sverigedemokraterna får stöd av Vänsterpartiet för att fälla en socialdemokratisk statsminister? Moderater och Liberaler röstar MOT marknadshyror? Vad kommer härnäst, kometer och trehövdade kalvar?

Tittar man närmare på skeendet framträder dock en pervers logik med viss bäring på Åland.

För det första handlar det om den statsbärande maktens arrogans. Det är uppenbart att långvarig makt förblindar, kanske rent av fördummar. Vänsterpartiet har rätt att vara frustrerat: man har alltsedan Januariavtalet ingående tydligt varnat för att marknadsanpassade hyror var en ”röd linje”. Passera den och ni faller, har varit partiets tydliga besked till Socialdemokraterna från dag ett i avtalets historia.

Hur kunde då Löfvens regering vara så dum att man ångade rätt på grynnan? Bilden man får är av en kryssningsfärja som kräver att Brändökobben ska väja. Svaret kan bara bli ett: man trodde aldrig att Vänsterpartiet menade allvar med sitt hot.

Det finns läxor att lära av detta. Den första läxan handlar just om förblindelsen och fördummelsen. Stefan Löfven, en socialdemokrat av det klassiska manliga härskarsnittet med rötter i fackföreningsrörelsen, har uppenbarligen präglats av sin bakgrunds bild av vänsterpartister som pallrande veklingar som ska hålla käften och stödja – vad skulle de ha att välja på?, säger denna verklighetsuppfattning.

Där kommer blindheten in. Om man, som ett tankeexperiment, sätter sig i Vänsterpartiets sits, blir det uppenbart att ett parti som bara stödjer och lyder till sist självdör av syrebrist. Uppdragandet av den röda linjen tillspetsade dilemmat för Nooshi Dadgostar: att som ny partiledare ge sig för Löfven på denna punkt hade varit fatalt både för henne personligen och för hennes parti.

Men Löfven gjorde inga tankeexperiment. Varför skulle han göra det när den gamla hederliga överkörningen alltid funkat så fint förut?

Nu vet han bättre, med bogplåtarna upprivna. Dumt och blint var det verkligen.

Tankarna går till Ålands statsbärande parti, Centern. Det finns i rörelsens DNA samma tendens att ta sin egen överhöghet för given – minns bara det klentrogna raseriet när man 2014 ställdes utanför regeringen.

Man ser också hur makten för både åländska Centern och de svenska Socialdemokraterna blir ett självändamål: Vad man sedan ska göra med den vet man inte alltid riktigt. Detta är i allra högsta grad Centerns läge just nu, efter upprivna kommunreformer och infrastrukturplaner. Likt Löfven med Januariavtalet som en kvarnsten runt halsen har man i det längsta stapplat framåt med en obändig jättemajoritet i lagtinget i ryggsäcken utan någon som helst idé om vad man ska göra med alla de där rösterna.

Men även HI kan lära av den svenska röran.

Vänsterpartiets förhoppning var nog att befria Löfven från just den där kvarnstenen och sedan låta honom fortsätta att regera, utan de marknadshyror han själv inte ville ha. Hur det går med den saken beror på hur hårt Socialdemokraterna tar på prestigeförlusten efter misstroendet och på hur fundamentalistisk den svenska Centern egentligen är. Extraval eller Löfven II, det återstår att se – Liberalerna har inte gjort saken lättare med sitt eget avhopp till den blåa sidan.

Men Vänsterpartiet har vunnit en viktig seger, genom att visa att vissa principer är heliga. Det höjer attraktionskraften för de osäkra väljarna i den allt bredare svenska mitten, och det är bara ett år kvar till valet i Sverige.

Den åländska relevansen är här tydlig. Hur är det med HI:s principer, undrar nog många på Åland som minns sänkningen av elhybridfärjan, (oavsett hur många Gripöbroar man samtidigt stoppade). Denna sidas genomgång igår av förslaget till ny vattenlag visar tydligt att den kommande lagstiftningen kommer att bli en svårsvald fisksoppa för renläriga miljövänner. Frågan kan komma att bli: slänga idealen överbord eller hamna utanför regeringsvärmen?

Dags att lära av Nooshi Dadgostar, Alfons Röblom och Annette Bergbo?

 

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp