Macho-kulturen förgör oss alla
Åland Pride blir av, trots corona. Det är en ypperligt arena för att ifrågasätta destruktiva maskulinitetsnormer.
Inte gråta, inte prata om känslor eller be om hjälp. Alltid vara kåt när det vankas sexuellt umgänge. Ha många sexuella partners med inget annat än en tjej. Använda sig av våld för att lösa konflikter, för andra emotionella verktyg finns inte att tillgå.
För många män börjar de förtryckande mansnormerna göra avtryck redan på förskolan.
Sociologen Lena Berg kallar jargongen som finns mellan killar för ”homosocialitetens kraft”. Den är ett slags ”spel”, vars syfte är att uttrycka en heterosexuell maskulinitet på daglig basis, för att vara berättigad en manlig gemenskap.
Om killar misslyckas i sin performans skulle det innebära att tappa ansiktet inför kompisarna, en rädsla så stor att den kan få killar att säga saker de inte menar och till och med använda våld – allt för att inte misstas för att vara något annat än man.
Med macho-kultur menas att det finns en uppsättning av normer eller oskrivna regler i samhället. Reglerna berättar hur killar och män förväntas vara och inte vara. Begreppet har sitt ursprung i Latinamerika och benämns ”machismo”. Det är en ideologi som underbygger och legitimerar att mannen ska ha mer makt i samhället gentemot kvinnor och att han bör framhäva personlighetsdrag som aggressivitet, självständighet och dominans. Kvinnan å andra sidan bör framhäva svaghet, underkastelse och vara i beroendeställning gentemot mannen.
Det kan tyckas vara ett förlegat tankesätt här i Norden, då den politiska diskursen om länderna vill hävda att det i dag är en jämställd plats att leva på.
Men faktum är att de här destruktiva mansnormerna lever kvar än i dag.
Att leva upp till den här jargongen ställer alldeles för höga krav på dagens killar att passera som heterosexuella alfa-hannar, vilket leder exempelvis till våld och psykisk ohälsa.
Det får ödesdigra konsekvenser för de som inte uppfyller de här maskulinitetskraven. Självmordsstatistiken är till exempel överrepresenterad bland hbtqia-personer. Nästan hälften av de transmän som intervjuades för studien ”Hur mår HBTQIA-personer i Finland?” uppgav att de försökt ta sina liv.
Men också kvinnor drabbas. Våld i nära relation är ett ökande problem i Finland där majoriteten offer är kvinnor. De används enligt Berg ofta som språngbrädor för att unga män ska kunna passera som ”lyckade” (hetero)män,där den yttersta formen för manlig dominans är våldtäkt.
För husfridens skull är det bekvämt att se mellan fingrarna och inte ifrågasätta de destruktiva maskulinitetsnormerna. Det är obekvämt att vara den som säger ifrån. I vissa fall kan det till och med vara farligt.
Ingen vill vara stämningsdödaren som säger nej, vare sig det är tjejen i sängen som inte vill ha sex eller killen i kompisgänget som ryter ifrån när skämten går för långt.
Men sanningen är att vi alla har ett ansvar att omforma normer och ideal , såväl män som kvinnor – oberoende av hur obekvämt det må vara.
Det behövs manliga idrottstränare som markerar och förklarar att den här typen av maskulinitet är skadlig både för killar och tjejer. Det behövs polare som vågar vara sårbara och sätta ord på sina känslor.
Det behövs föräldrar och småbarnspedagoger som inte legitimiserar tankesätt som ”kärlek börjar alltid med bråk” och problematiserar sådana tankesätt med barnen från tidig ålder.
På en strukturell nivå är det av yttersta vikt att det finns forum i samhället där de här normerna utmanas och ifrågasätts. Ett sådant forum är Pride. Det här blir sjätte året som det arrangeras på Åland.
En Pride-festival löser givetvis inte alla problem, men att ta sig dit och stödja mänskliga rättigheter och kanske lära sig något nytt om sig själv eller samhället, är en början.
