DELA
Foto: Stefan Öhberg
En stor flashmob av vårdpersonal firade 200-årsdagen av Florence Nightingales födelse utanför sjukhuset i Mariehamn den 12 maj. Nightingale själv ansåg inte att yrket hon grundade var något ”kall” och agiterade för rättvisa löner.

Lyssna på Florence

Förra veckan uppmärksammades Florence Nightingales tvåhundrade födelsedag med föreläsningar, workshops och flashmobbar. Hennes pionjärkamp för sjuksköterskeyrket var också en kamp för kvinnans frigörelse, mot ojämlikheter som fortfarande består inom vården.

Få professioner har en lika minerad, egenartad historia som sjuksköterskan – eller ”sjukskötaren”, som hon numera kallas i Finland, så att inte de fåtaliga männen som börjat komma in i jobbet nesligen ska kunna misstänkas för kvinnlighet.

Men kvinna var hon från början och kvinna är hon alltjämt oftast, så denna text tillåter sig att kalla saker för sitt rätta namn. Yrkets historia är ju från allra första början också intimt förbunden med kampen för mänskliga rättigheter för kvinnor.

Före Florence Nightingale fanns egentligen bara två sorters vårderskor: de fallna och de heliga. Den förra sorten var antingen obetalda hjon på fattighusen alternativt underbetalda pigor, den senare sorten frammaldes ur kristna kvarnar under beteckningen Barmhärtighetssystrar.

Tack vare Nightingale och hennes pionjärers insatser under Krimkriget, och Nightingales agitation och författarskap efteråt, tillkom 1860 den första skolan för sjuksköterskor.

Vid samma tid började så sakteliga kampen för den kvinnliga frigörelsen, ofta förd av samma personer som också slogs för att få sjuksköterskan respektabel och respekterad – i Sverige Fredrika Bremer och Ellen Key, i Finland Minna Canth.

Varför denna koppling? Därför att, för att kvinnan alls skulle accepteras som annat än egendom, man hävdade att hennes ”vårdande väsen” gjorde henne värdefull på den framväxande medicinska arbetsmarknaden. Ogifta kvinnor tilläts därför – med tvekan! – att arbeta som sköterskor, men samtidigt cementerades idén om sjuksköterskeyrket som ett ”kall”, framfött ur den ”kvinnliga naturen”.

Att betrakta sjuksköterskan som en yrkesperson i behov av lön var en så motbjudande tanke för de svenska sjuksköterskornas ledare att deras förening inte blev ett fackförbund förrän i mitten av trettiotalet.

Märkligt tycks det fortfarande inte vara självklart att de ska ha en rättvis ersättning för sitt arbete.

Alltsedan hennes debut på arbetsmarknaden har sjuksköterskan varit en bristvara. Vårdkriser och köer skylls på mycket, men handlar i grund och botten alldeles för ofta om att det finns för få sköterskor, särskilt specialistutbildade. Inte minst gäller detta för fenomenet ”vårdplatsbrist”, ett begrepp som nästan har karaktären av blålögn. Det saknas mycket sällan sängar, men nästan alltid ”syrror”.

Men hur få sköterskorna än blir, är det som om lagen om tillgång och efterfrågan har upphävts just på deras marknad. En specialistutbildad sköterska med trettio år i yrket har som mest 2 860 euro i månaden i lön i den åländska offentliga vården. Samtidigt har det hänt att ÅHS har betalat konsultarvoden till specialistläkare på upp till 10 000 euro – i veckan …

Att gå förhandlingsvägen är hopplöst. De enorma lönepåslag som vore rimliga för att råda bot på sköterskebristen accepteras inte av de tunga industrifacken – som intressant nog 1) har mycket högre lönenivåer och 2) domineras av män.

Eftersom de vårdande också ansetts vara för samhällsviktiga för att fritt tillåtas strejka för högre löner består således vårdköerna – och flykten från yrket fortsätter.

Man önskar att fler genom historien kunde ha lyssnat på just Florence Nightingale. Hon trodde inte ett skvatt på pratet om ett ”kall” och förhöll sig i lönefrågan just så sakligt iskall som den gör, som fått sin introduktion till yrket genom att frakta bort högar med amputerade kroppsdelar. År 1869 skrev hon i en debattartikel: ”Det bästa arbete världen har skådat har varit betalt arbete”.

Och så tillade hon, som om hon hade sett hela vägen fram till framtidens absurda bemanningslösningar i yrket hon grundade: ”Det är billigare att betala arbetskraften dess fulla värde. Underbetald arbetskraft är dyrare.”

Källa: ”Sjukt, syster” av Sara Heyman, Verbal förlag 2018,