DELA

Lönen, könen och hemvårdsstöden

Det blir aldrig perfekt. Det finns alltid något att förändra.
Detta kan inte minst sägas om föräldrapenningen och hemvårdsstödet där det aldrig står still och diskussionen aldrig tystnar.
Så här fungerar det nuvarande systemet: mamman skall vara hemma minst 105 vardagar dagar kring förlossningen. Därefter kan endera mamman eller pappan vara hemma i 158 dagar. De får då av FPA cirka 70 procent av sin tidigare inkomst.
Därefter kan endera mamman eller pappan vara hemma tills barnet är tre år. Grunddelen på 388.51 euro betalas till familjen förutsatt att man inte utnyttjar kommunal barnomsorg. Om familjens inkomst är under 2.589 euro kan man även få en tilläggsdel.
Variationer förekommer beroende på hur många barn som finns i familjen och hur gamla de är.

Systemet uppmuntrar å ena sidan de föräldrar som vill vara hemma eftersom en summa de facto ges. Om familjens sammanlagda inkomst är låg stiger beloppet på hemvårdsstödet. Ersättningen ges till den förälder som stannar hemma istället för att sätta barnet i kommunal dagvård, något som också skulle kosta.
Kommunernas inställning är således att barn kostar och att den kostnaden delvis är kommunens, inte enbart föräldrarnas. Den inställningen kan förstås diskuteras, men hela välfärdssamhället är byggt på att alla människor kostar och att alla därför skall vara med och betala. De barnlösa som är med och finansierar dagvård försörjs som pensionärer av skattemedel som de då vuxna barnen betalar.
Det kallas solidaritet och är inte en enbart snäll åtgärd, utan också logisk. Den som har hjälper den som är utan.

Särskilt i den rikssvenska debatten har hemvårdsstödet kritiserats eftersom det anses vara en kvinnofälla. Det är kvinnorna som vanligen stannar hemma i tre år, kanske sex, kanske nio år om det kommer fler barn till familjen. Det betyder att kvinnorna tappar många år av arbetsliv och karriärmöjlighet, pensionspengar och sociala kontakter.
Bara för att hemvårdsstödet inte fungerar hundraprocentigt, det vill säga att vardera förälder stannar hemma lika länge, är det inte anledning nog att ta bort hela systemet. Istället borde resurser satsas på att faktiskt få papporna att stanna hemma. Då uppstår inte de stora glappen mellan lönen eller könen.
Eftersom föräldern som stannar hemma får den lön av kommunen som annars skulle tillfalla daghemspersonalen är det självklart (även om lagen först nyligen sattes i bruk) med pensionspengar också till föräldern som stannar hemma. Daghemspersonalen får ju pension för att passa samma barn om barnet sätts i kommunens omsorg. Den pensionspengen är det staten som delar ut.

Fpa betalar alltså ut föräldrapenningen, kommunen betalar hemvårdsstödet och staten står för pensionen. Det behövs inte bara en hel by för att försörja ett barn, det krävs ett helt land.

Ändå, trots att mycket med hemvårdsstödet halkar efter verkligheten, är snårigt och skapar märkliga situationer, händer också mycket positivt. Allt fler kvinnor har så höga löner att deras låga inkomst inte är en anledning till att pappan måste jobba. Allt fler pappor vill vara hemma och prioriterar relationen med barnet framom jobbet. Allt fler familjer inser nyttan av att barnen får en relation med båda föräldrarna.
Det går åt rätt håll, även om papporna ibland är lika tröga som det byråkratiska systemet.

KARIN ERLANDSSON

karin.erlandsson@nyan.ax