DELA
Foto: Stefan Öhberg
En partiledare och medlem av Ålands lagting känner antingen inte till innehållet i de fundamentala lagarna som gäller i Finland beträffande yttrandefriheten, eller så ljuger han medvetet för att elda på sina trollsympatisörer på de sociala medierna. Endera möjligheten är på sitt eget vis beklämmande.

Lögnerna om ”censur”

Återigen talar man på yttersta högerkanten om ”censur” och ”åsiktskorridorer”.
Det förbluffar att en lagtingspolitiker är så gravt okunnig om grundlagen – eller ljuger han medvetet?

”På Åland finns ingen yttrandefrihet. Insändare granskas innan de publiceras. (…) Tidningen lär inte bli fälld för vad en insändare med namn innehåller.”

Ovanstående är skrivet av en akademiskt utbildad lagtingsman, inne på sitt femte år i Ålands parlamentariska församling. Det är ärligt talat svårt att smälta. Men det är ändå principiellt viktigt att kommentera.

”På Åland finns ingen yttrandefrihet.”

Vad är detta för nonsens? Alla har en grundlagsskyddad rätt att på gator och torg sprida sina åsikter, sätta upp affischer, publicera pamfletter eller dela ut flygblad i ålänningarnas postlådor. Vad i censurbeskyllarnas mentala konstitution är det som gör detta enkla faktum så osynligt för dem? Blir de så bragta ur fattningen av att få mothugg att de förlorar själva verklighetsförankringen?

”Insändare granskas innan de publiceras.”

Javisst – och? Finns det någon som tror att tidningarna är medborgarnas oinskränkta klotterplank? Vi är kommersiella aktörer och bestämmer själva vad vi publicerar.

Dessutom har vi faktiskt har en grundlagsstadgad skyldighet att värdera eventuellt otillåtna alster.

Samma grundlag som lagtingsmannen i sin insändare på sidan 4 åberopar straffbelägger nämligen spridandet av en lång rad yttranden. Av denna anledning kan han lagföras i efterhand, om han till exempel hetsar mot minoritetsfolkgrupper.

Av samma anledning kan den ansvarige redaktör som bidrar till att hatpratet sprids dömas till böter för chefredaktörsförseelse.

Förstod nu alla ovanstående mening ordentligt? Vi – måste – granska. Det är inte censur, det är elementär pressetik, praktiserad över hela världen, sedan de periodiska publikationernas födelse för flera hundra år sedan.

Nya Åland tar sitt åtagande att låta alla åsikter komma till tals på stort allvar. Men vi kan inte medverka till brott.

Återigen tycks det befogat att diskutera det rådande debattklimatet. Det har blivit en deprimerande rutin hos nättrollen att utmåla sig själva som ”tystade”, påstå att de censureras eller trängs av en ”korridor”. Det är minst sagt magstarkt när folkvalda politiker tar efter.

Vi tvingas därför upprepa: det är ingen oförytterlig rättighet att få publicera vilka påhopp eller kränkande påståenden som helst i tidningen.

Nya Åland håller yttrandefriheten och oberoendet högt. Det var trots allt dessa ideal som fick ett helt journalistkollektiv att bryta upp och starta eget, nästa år för jämnt 40 år sedan.

Men vi noterar med oro hur alltfler skribenter avsiktligt försöker vräka debatten ner i träsket. Lagtingsmannens förra insändare, med sina nedsättande generaliseringar och motbjudande beskyllningar var precis på gränsen för vad vi ansåg oss kunna publicera, och kanske borde vi ha låtit bli. Tidningen Åland gjorde trots allt en annan bedömning: så går det ibland när frågor som står och väger ska avgöras.

Men när han nu följer upp insändaren med grova vilseledanden om den yttrandefrihet han själv så ofta prövar måste vi sätta ner foten.

I bästa fall känner lagtingsmannen, tillika ekonomie magistern, helt enkelt inte till vårt lands demokratiska fundament, och då får han bara sitta där nu med skammen.

Men det finns ett värre alternativ: att han avsiktligt sprider lögner för att elda på trollen. Att han med flit vill underblåsa det destruktiva gnället på sociala medier, där hans kvinnohatande och rasistiska sympatisörer ylar om censur så fort de blir emotsagda.

Det vore illa. Därför vill denna tidning skarpt uppmana Stephan Toivonen att sluta ljuga om lagen.