Logiken bakom spektaklet
KD:s Ebba Busch citerade Kalle Ankas julafton när hon sammanfattade förra veckans händelser i riksdagen: ”Vem är det som kör egentligen?
”En bättre fråga vore På Spårets: ”Vart är vi på väg?” Svar: Mot valet, förstås.
Många rev sig nog i skallen när den svenska riksdagsveckan var tillända. Scenen i efterhand var som när en urspårad fest skulle röjas upp, med välta stolar, vinfläckar högt upp på väggarna och porslinet i kras.
Först blev Magdalena Andersson (S) utsedd till statsminister, med stöd av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern. Sedan fälldes hennes och regeringspartnern Miljöpartiets budget (framförhandlad med Vänsterpartiet men inte med Centern) till förmån för det borgerliga budgetalternativet. Varpå Miljöpartiet hoppade av. Varpå Andersson avgick.
Vad tusan hände?
En del skyllde på Centerpartiet. Annie Lööf fick gång på gång samma fråga från de andra partierna: ”Varför säga ja till Magdalena Andersson som statsminister om ni sedan säger nej till hennes politik?
Andra skyllde på Miljöpartiet. ”Om jag hade fått information i förväg om att det var ett villkor för Miljöpartiet för att kvarstå i regeringen att regeringens budget vann omröstningen hade jag naturligtvis inte nominerat Magdalena Andersson i måndags”, sade talmannen Andreas Norlén surt på en presskonferens efteråt.
Det finns dock betydligt fler kockar i den här soppan och mer än så att se under ytan.
För det första är det dumt att ge Centern för stor del av skulden till kollapsen. Magdalena Andersson spelade högt när hon bara förhandlade med Vänsterpartiet. Hon hoppades väl att ett par inslängda köttben som sänkta arbetsgivaravgifter skulle beveka Lööf men tji fick hon. Det finns en logik i Centerns handlade här som vi ska komma tillbaka till: Den styrde nämligen alla inblandades beteende förra veckan och kommer att fortsätta göra det ett lååångt år till.
Att likt talmannen förfasa sig över att Miljöpartiet gav sig av när budgeten yxades är också lite fånigt. Det är faktiskt kutym i de flesta parlamentariska system att regeringen avgår om det blir tummen ner för budgeten.
Men Sverige är som bekant annorlunda sedan ett par år – Stefan Löfven (S) har tvingats regera på en oppositionsbudget tidigare – och Socialdemokraterna hoppades väl att de gröna regeringskamraterna skulle sitta stilla i båten fram tills nästa val.
Och där är vi framme vid pudelns kärna och den ovannämnda logiken: It’s the election, stupid.
För ur de egna perspektiven har de alla partier handlat i enlighet med sina kärnintressen inför valet i september 2022.
Så tusan att Centerpartiet tänker fastna i väljarnas närminne som ett simpelt stödparti till sossarna! Vad skulle Miljöpartiet ha att vinna på att sitt sista regeringsår bli husse till en läbbig borgerlig budget, med sänkta bensinskatter och allt? Och nog är det bättre för Socialdemokraterna att gå i mål med ledartröjan på, snarare än att ställa till med ett extraval i elfte timmen?
På den borgerliga sidan satsar moderaterna och Ulf Kristersson allt på att svartmåla det komplicerade parlamentariska skeendet som en cirkus, samtidigt som de ber till gud att den lealösa Nyamko Sabuni mirakulöst ska kvickna till bakom spakarna och lyckas häva Liberalernas dödsspiral. Från samma fromma förhoppningskonto uppsänder de antagligen också en bön om att Kristdemokraternas Ebba Busch slår sig till ro i syrummet i sitt nyinköpta hus och inte vidare syns till under de kommande åtta månaderna.
I riksdagens smala mittenfåran sneglar fortfarande Centern och Socialdemokraterna på varandra i smyg, som ett tragiskt kärlekspar. Men så länge de enda två riktiga segrarna i den senaste bataljen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är den romansen en omöjlighet. Nooshi Dadgostar (V) kom ur det hela med blotta förskräckelsen och fortsatt sanslösa opinionssiffror (9,4 procent? På riktigt?!): Hennes taktik att faktiskt ha laddade vapen med sig till det socialdemokratiska förhandlingsbordet är inget hon lär överge i förstone.
Och det, till sist, är en lärdom lobbad som en handgranat hela vägen från vänstern till extremhögern. För nog verkar det pirra av självförtroende i hela kroppen på Jimmie Åkesson (SD) när han begrundar vad Vänsterpartiet visat honom det senaste halvåret? Han har ju redan låtit förstå att det minsann inte alls är säkert att Sverigedemokraterna stöder en moderat regeringen hösten 2022. Han ska krusas om det ska bli något!
Fram tills Januariavtalet kollapsade för ett halvår sedan hade Åkesson & Co dreglat över att bara få bli tilltalade. Nu kräver de reellt inflytande.
Eller som en annan seriefigur, Joakim Pirinens Socker-Conny, lärde Sverigedemokraterna redan för länge sedan: Med ett sjysst järnrör slår man hela världen med häpnad.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
