Intervjuer med makthavare är nödvändiga samtal som behöver tydliga spelregler. Vad händer om den ena sidan bara vill ge skriftliga svar?
Jonas Jungar, etikchef på Svenska Yle, publicerade i måndags på mediakanalens hemsida en intressant text om problematiken med personer i ansvarsställning eller inom förvaltningar som duckar för muntliga intervjuer och i stället ber om skriftliga frågor.
Det kan ur ett lekmannaperspektiv tyckas bagatellartat och kanske till och med förståeligt om stressade politiker och byråkrater vill sköta presskommunikationen i skrift, men varje reporter vet vilka minor som lurar i mejlsvarens farvatten. Låt oss syna dem:
1. Följdfrågorna omöjliggörs. Med en skriftlig fråga får man bara en chans att nå pudelns kärna i en frågeställning och en skicklig politiker kan lekande lätt glida undan den med en väloljad kliché, alternativt låtsas missförstå vad saken handlar om eller låta svaret handla om något helt annat. En besläktad, ännu fräckare teknik är att helt och hållet strunta i vissa frågor och ”plocka russinen ur kakan”, alltså bara svara på det man har lust till.
2. Vem svarar? En ännu större risk med de skriftliga frågorna är förstås att den tillfrågade makthavaren eller tjänstemannen helt kan undandra sig sitt ansvar genom låta sitt ”svar” bli en policyförklaring från en hel kommitté. Jungar pekar här också på risken för att mejlsvaret kan redigeras av anonyma kommunikations- och pr-proffs som varken är folkvalda eller kan ställas till svars enligt tjänstemannalagen:
”Är det ens personen vi försöker nå som svarar? Eller är det bara kommunikationsavdelningen som formulerat någon lämplig fras som satts i munnen på den chef vi försöker nå?” Yles etikchef fortsätter omniöst:
”Behöver jag ens säga vad AI innebär i det här sammanhanget?”
Nej. Det är inga roliga perspektiv som öppnas där.
3. Tonfall och undertext. Slutligen har vi också problemet med det uteslutna större sammanhanget. Hur en makthavare väljer att behandla en reporter kan betyda lika mycket som vad makthavaren faktiskt säger i sitt svar; en intervjusituation är mer – mycket mer! – än bara en stunds informationsförmedling. Härskartekniker och ohövligheter framgår med önskvärd tydlighet när muntliga intervjuer transkriberas korrekt och förtjänar i högsta grad att komma till allmänhetens kännedom.
Det blir allt vanligare i vår omvärld att politkerna och deras underlydande administratörer gömmer sig bakom tangentbordets mur, men det ska sägas att fenomenet är mindre förekommande på Åland – än så länge. Visst har det hänt att ömhudade åländska makthavare vägrat svara på vissa reportrars frågor när de upplever att de tidigare har behandlats orättvist av just dem, men detta beteende brukar gå över när harmen bedarrat. Det är bra, för det blir obestridligen ett demokratiskt problem när allmänheten inte får den information den har rätt till, och ingen politiker ska i längden kunna vägra att besvara en viss reporters frågor på grund av sårad stolthet.
Likafullt, vad beträffar vår lokala verklighet är läget fortfarande gott. Måhända beror det på vår sociala kontroll och kännedom om varandra? Politikerna vill kanske inte skämma ut sig i matbutiken genom att låta det stå i tidningen att de vägrat ställa upp på intervjuer?
Annat är det dock i resten av Finland och i Sverige: där blir det allt vanligare att ansvariga beslutsfattare helt sonika inte svarar alls på mediernas frågor, eller försöker blanda bort korten med mottattacker à la Trump. Det är en utveckling som måste motas i grind på Åland: därav denna opinionstext om saken.
För att allt ska flyta på smidigt behöver politikerna förstå vissa saker om journalister – och journalisterna behöver i sin tur en viss uppförandekod.
Till det som politikerna behöver begripa och acceptera hör att reportrar inte sysslar med sensationsjakt utan utför ett viktigt samhällsuppdrag. Det ingår i varje folkvalds eller tjänstemans jobb att tala med media: utan denna återkoppling till den allmänhet som ytterst är deras uppdragsgivare är uppdraget helt enkelt inte slutfört. De är inte ”ute efter er”, kära politiker – de är era väljares förlängda arm. Spottar ni på reportern spottar ni på dem som röstade på er.
Men ja, allt detta kräver också att journalisterna uppför sig etiskt. De ska inte hårdvinkla eller onödigtvis förenkla. De ska korrekt återge politikernas ord, redovisa deras bästa argument och inte redigera svaren mer än vad situationen kräver. De ska utkräva ansvar men inte ”jaga skalper”, eller försöka sätta dit någon genom att återge klumpiga formuleringar tagna ur sitt sammanhang.
Det är en vansklig uppgift som bägge sidorna har att utföra i detta pågående nödvändiga samtal. Men det måste fortsätta att vara just ett samtal, och inte en anonym skriftväxling.
