Lissabonfördraget blir kapplöpning med tiden?
Nu är Lissabonfördraget klart att träda i kraft och finsmakarna på EU-frågor diskuterar huruvida det sker den 1 december eller den 1 januari.
Men Åland är ännu inte med på tåget.
Tjeckien har sagt ja till Lissabonfördraget. Genom att dra ut på tiden lyckades man få ett undantag inskrivet – tyskar som fördrevs under kriget skall inte ha rätt att kräva tillbaka sina beslagtagna egendomar.
Man kan förstå bägge sidorna i den frågan, men det här är kanske den lugnaste vägen ut.
Nu är pappren på väg till Rom, för det är där de uppbevaras. Om de kommer fram före den 15 november så träder Lissabonfördraget i kraft den 1 december.
Om de av någon anledning fördröjs på vägen – hur är det med postgången i dagens Europa – så blir det hela uppskjutet med en månad.
Varför spekulerar finsmakarna om sådant. Självfallet hinner ett papper från Prag till Rom på 12 dagar?
Vad man tänker sig är att EU inte är redo med så kort varsel för allt det nya. Om så vore så talar det inte till EUs fördel med tanke på hur länge vi har gått och väntat på den tjeckiske presidentens underskrift. Och före det den irländska folkomröstningen. Men EU har låtit bli att imponera förr, så det kan ligga något i spekulationerna.
De här spekulationerna om tidtabellen är inte helt utan intresse för hemmapubliken.
Om pappret kommer till Rom i tid så kan man tänka sig att presidenten sätter avtalet i kraft i Finland i slutet av månaden. Och så brukar det i den sortens förordningar som gäller internationella avtal stå att lagtinget på Åland har godkänt avtalet. Och då gäller det också på Åland.
Nu ligger avtalet i lagutskottet. När det kommer därifrån vet kanske lagutskottet, men låter tydligen bli att säga det högt. Efter utskottsbehandling tar det några dagar innan avtalet är godkänt eller förkastat i stora salen och brev om detta har avsänts till presidenten.
Hinner det fram innan presidenten kommer med sin förordning?
Om inte, så står det inget i förordningen om Åland. Och då gäller avtalet inte på Åland till de delar Åland har egen behörighet.
Men så kommer lagtingets godkännande sent omsider, en dag eller en vecka efter att förordningen om Lissabonfördraget har klubbats. Om Åland har godkänt, så borde fördraget gälla till alla delar också här. Men var står det? Inte i förordningen.
Det kan tyckas vara en petitess. Har Åland godkänt så är saken klar, varför krångla till det.
Men rätt skall vara rätt. Och beroende på hur en sådan situation tolkas så påverkar det tolkningen av en mängd tidigare ingångna internationella avtal. Plötsligt sitter vi där med en hop avtal, som inte längre gäller.
Frågan diskuterades i ett litet sällskap vid en samling på svenska generalkonsulatet i går. För en lekman är det fascinerande att få inblick i juridiska funderingar på den nivån. Och man inser plötsligt varför juridik och politik ibland har så svårt att förenas. Reglerna man följer är helt olika.
När en politiker ser ett sent svar som ett sätt att visa att hon eller han minsann inte går att styra så ser juristen en rad problem som tornar upp sig och tar år att lösa. Så om juristen får bestämma försitts inga fataljetider.
Och i praktiken då? Det är självfallet politikerna som sätter agendan. Om lagtinget bestämmer sig för att dröja med beslutet så gör man det och tar konsekvenserna.
Men man får hoppas att juristerna noggrant har informerat om vilka de eventuella konsekvenserna är, så att politikerna inte bara på skoj ställer till det, för det ger i så fall mer intryck av tövel än självständighet.
