Liberala drömmar om en ny regeringskoalition
Varthän, Liberaler? Vad är det vårt största oppositionsparti vill, och hur ska de vinna valet?
Det kanske faktiskt är två helt skilda frågor, med två helt skilda svar.
Liberalerna på Åland är ett till stora delar socialliberalt parti, med en klar jämställdhetsprofil. Väljarna har traditionellt funnits inom offentlig sektor, både på landsbygden och i staden, och bland dem som tycker att lagom är bäst av allt, men inte känner sig hemma varken i en radikal vänster eller i en värdekonservativ center.
I det förra valet led man ett svidande nederlag, då Socialdemokraterna uppfattades som mer trovärdiga och mera mitten än Liberalerna, och då den nya partiordföranden Camilla Gunell sopade mattan med motståndarna. En stor del av socialdemokraternas framgång måste räknas på hennes konto, vilket också återspeglas i den odisputerade roll hon har i partiet och som lantråd.
Följdriktigt går den hårdaste liberala elden mot Camilla Gunell och socialdemokraterna. Regeringen har varit ineffektiv, lovat stort och hållit smått, och framför allt inte varit vänster nog i sin politik. Liberalerna är mer feministiska, mer miljövänliga och mer globaliserat vidsynta än värsta rivalen.
Också högerut finns röster att plocka. Där riktas kritiken mot moderaternas ointresse för kulturpolitik, deras ointresse för jämställdhet som kan kallas feminism och den initiativlöshet som präglat utbildningspolitiken under Johan Ehn.
Centern tycks Liberalerna nästan ha räknat ut, trots att det fram tills det förra valet var där den klassiska striden om makten på Åland stod. Det är inte längre Liberalerna och Centern som slåss om lantrådsposten, tycks man mena, utan Moderaterna och Liberalerna.
Kanske går det så. Kanske går det nya super-Moderaterna så starkt att man bryter upp Centerns långa tid vid makten för en tydligare högerpolitik.
Å andra sidan, Fredrik Karlström som jordbruksminister en period till? Den tanken kan vara nog för att mobilisera centerväljare till valurnorna, om de så ska köra Segway för att komma dit när benen gett upp.
I Liberalernas verktygslåda inför valet finns en politik där man under oppositionstiden samlat en del intressanta förslag och insikter. En hållbarhets- och tillväxtfond till exempel, där en del av Paf-överskottet kan sättas i arbete utan att man låter det gå till driften. Eller förslaget om en konfessionslös religionsundervisning, något som i ett modernt, mångkulturellt land är det enda vettiga.
Som brukligt är ökar frustrationen inför det ogjorda arbetet exponentiellt ju närmare valet man kommer, och det i kombination med behovet att avgränsa sig från rivaler i valet gör Liberalerna, ursäkta nu, aningens aning gnälliga.
De intressanta förslagen riskerar drunkna i den gamla, gamla, gamla diskussionen om ackumulerat underskott och vilka punkter i regeringsprogrammet som inte uppfyllts.
Hallå! Ingen regering uppfyller sina löften. Man misslyckas eller försöker med stil.
Vill Liberalerna växa, skicka fram partiledaren Katrin Sjögren, och låt henne prata om idéerna och framtiden, och få tyst på Mats Perämaa om det ackumulerade underskottet. Det är så 2011, och det är väl inte det man vill?
