Lättnad för alla när centern byter minister
Ingen är väl förvånad över att Janke Mattsson (C) blev den minister som till slut fick bita i det sura äpplet och avgå.
Hans ministär har kantats av fadäser, från uteblivna satsningar på bra saker till förhastade satsningar på dåliga saker. Han har varit klumpig och ovig i sina offentliga uttalanden, och har i snabb takt urholkat förtroendet för sin person, inte bara inom andra partier, utan framför allt inom sitt eget.
Det var helt enkelt dags nu för centern att göra sig av med en minister som blivit en belastning, och att samtidigt dumpa en del av skulden för andra misslyckanden på den som ändå får gå.
I regeringssamarbetet såg det länge ut som om centern skulle ro iland med det som varit deras kännemärke i många konstellationer, att hålla ryggen fri, bygga nästa regering från första dag och samtidigt spela ut ett dolt missnöje med regeringspartnern liberalerna.
För liberalernas del såg det illa ut. Ledarskapet kändes otydligt, utredningarna blev fler och fler, finanskrisen rullade över Åland och ett intet ont anande liberalt parti.
Nu är allt som förbytt.
Liberalerna är mer tydliga och rakryggade i sin politik, centern svajar som en palm i en tropisk orkan och har framför allt saknat den taktiska kärna och skärpa som så länge hållit dem vid makten.
Utan tvekan får vi en ny centerminister på Janke Mattssons stol om någon dag, men det blir ett plåster, en kort och tillfällig lösning för att lappa ihop ett sår som höll på att tappa för mycket blod ur centern.
Två namn är mer sannolika än andra, nämligen Tobben Eliasson och Runar Karlsson.
Eftersom Runar Karlsson nyligen kraftigt kritiserat sin egen partiordförande och lantrådet och dessutom möjligen kan bli föremål för en polisutredning är det osannolikt att det blir han, trots de uppenbara fördelarna i form av erfarenhet och tidigare omvittnad samarbetsförmåga.
Tobben Eliasson är en pragmatisk människa, inte av den högljuddaste sorten men med erfarenhet både av näringsliv och politik. För den uppgift som är vid handen är han förmodligen centerns bästa bud. Torbjörn Eliassons namn har nämnts även tidigare i regeringssammanhang, så för hans personliga del kan detta bli ett steg mot en framtida ordinarie och mindre dramatiskt uppnådd ministerpost.
Den största utmaningen står utan tvivel Åländsk centers partiordförande Veronica Thörnroos inför. Inte bara spretar partiet i alla världens riktningar, ideologiskt och praktiskt. Man har dessutom infekterade personliga tvister att reda ut, en Harry Jansson som frustar i båset och ett regeringssamarbete kyligare än en sibirisk vinter.
Ur den synvinkeln är Janke Mattssons avgång faktiskt ett hälsotecken. Som partiordförande har Thörnroos tagit grepp om problemen, och visat det ledarskap som en partiledare i ett stort parti måste ha.
En sak är i alla fall klar. Blir det Tobben Eliasson på näringsministerposten så blir det golf på Stornäset.
Återstår att tacka Janke Mattsson för en stormig, snubblig men väl menad insats för Ålands bästa. Kanske är hans typ av politisk begåvning bättre lämpad i lagtings- och kommunalpolitiken än i den snabbt växlande och arbetsintensiva regeringsvardagen.
