Låt Sverigedemokraterna lära oss om vikten av mångfald
Är Åland förskonat från rasism och främlingsfientlighet? Naturligtvis inte, men vad kan vi göra åt det?
I efterskalvet efter det svenska valet har analyserna korsat varann som blixtarna under sommarens åskväder.
Varför och hur har ersätts av därför och så.
Och, äntligen, äntligen, har förlamning och tystnad ersatts av handling.
Det ordnas demonstrationer och manifestationer. Det hålls diskussioner. De svenska journalisterna börjar äntligen göra jobbet att ifrågasätta utgångspunkterna för Sverigedemokraternas sanningar, och hittar förstås avgrundshålen, faktafelen och de rena galenskaperna i en samhällsanalys som bygger på utgångspunkten att vissa människor, svenskar, är bättre än andra människor, oftast muslimer. KG Bergströms tv-intervju med Jimmie Åkesson dagen efter valet var ren journalistisk poesi.
När man ser det blir man glad. Det finns hopp. Det finns solidaritet. Om Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” på kort tid samlar närmare en halv miljon människor, så betyder det något.
Låt oss översätta det som händer i Sverige nu till vårt eget åländska samhälle. Hur ser det ut här? Vilka är diskussionerna vi bör ta här? Vilka är våra mörka tankar, våra fördomar? Mot vem riktar sig misstron på Åland.
Det lätta svaret vore att säga att det är finnarna ålänningar är rädda för, men det är alldeles för enkelt. Konflikten, om man nu kan kalla den så, mellan Åland och riket är en öppen och pågående process. Den är en förändring i full gång, med alla politiska, administrativa och ekonomiska kanaler öppna och tillgängliga.
Det finns inga stilla dypölar i den relationen, och det gör att den är frisk även då den är hård.
Under ytan finns samma frågor i vårt samhälle som i det svenska, det finländska, det danska eller var som helst i världen där invandring är ett faktum.
Varför får dom det bättre, och inte jag?
Varför får flyktingar en bostad om jag måste stå i kö?
Varför måste dom ha så konstiga kläder?
Varför pratar dom sitt främmande språk så högt?
Min dotter är arbetslös, men inte dom?
Betyder det inget att vi var här först?
Måste allt förändras?
Tar ingen hand om mig och tycker bäst om mig?
Det är inte lätt att leva i en värld som skiftar. Det är inte lätt att vara en vuxen och hel människa som inte behöver en annans förnedring eller underkastelse för att känna sig trygg. På individplanet är det vad det handlar om.
Att ha tillräcklig kunskap, inte bara tro.
Att utmana sin nedärvda rädsla för det okända.
Att respektera att alla människor är lika värda, och att det ibland är på bekostnad av just dina individuella särintressen.
Vi har ett jobb att göra i vårt åländska samhälle, om vi ska vara den plats där inget rasistparti någonsin väljs in i parlamentet.
Vi måste prata om hur vi alla infödda och inflyttade, ålänningar, finnar, svenskar, ester, letter, turkar, kurder, iranier, britter, thailändare, rumäner kan bli bättre människor, med respekt för andra och en integritet som inte behöver vara på någon annans bekostnad.
Jättefånigt och pretentiöst, jag vet,men jag tycker vi ska göra det.
Nina Fellman
