SÖK
MENY
Låt nodulerna ligga kvar på havsbotten
Trots protester går ett svenskt företag vidare med sina planer mineralutvinning på Östersjöns botten. Det finns anledning att anta försiktighetsprincipen, speciellt eftersom konsekvenserna inte är klarlagda.
Den gröna omställningen riskerar då och då att hamna i konflikt med andra naturvärden. Ett sådant exempel kan hämtas från den svenska ekonomiska zonen i Bottenviken, ungefär i höjd med Karleby i Finland.
Där vill ett företag utvinna mineraler på havsbotten med start 2027. Målet är att hitta och suga upp så kallade noduler, små stenklumpar innehållande bland annat mangan. I processen kommer man dessutom åt kisel.
Både mangan och kisel klassas enligt myndigheten Sveriges geologiska undersökning som kritiska strategiska råvaror. I dag produceras en oerhört liten mängd sådana råvaror i vårt närområde. De största producenterna av mangan är Sydafrika, Australien och Gabon. Den största producenten av kisel är Kina.
Vi är alltså beroende av import för att tillgodose våra behov, och i och med den gröna omställningen ökar de hela tiden. Med tanke på det säkerhetspolitiska läget finns givetvis mycket att vinna på att minska beroendet av omvärlden.
Därför är det förståeligt att förhoppningarna på utvinningen är höga. Och tydligen finns en hel del noduler på Östersjöns botten redo att skördas. Företaget som ägnar sig åt noduljakt i Bottenviken har även ett projekt söder om Åland. Enligt företagets egen hemsida beskrivs det som en förutsättning för Östersjöns återhämtning eftersom skördemetoden påstås syresätta bottenmiljön. Också här går metoden ut på att suga upp bottensediment för att sedan utvinna mineraler, främst kisel. Även själva bottensedimentet kan, enligt företaget, användas till biogas, vätgas eller grönt kol.
Men tillvägagångssättet är kontroversiellt. Frågan som ännu inte är besvarad är vad en sådan här utvinning innebär för bottenlevande varelser, speciellt i vårt redan bräckliga innanhav. Och vilken betydelse har de för ekosystemet?
Är sedimentsugen faktiskt Östersjöns räddning, eller skapar den irreversibla skador i havsmiljön?
För Alf Norkko, Östersjöprofessor vid Helsingfors universitet, är saken klar:
”Jag förstår att man måste acceptera en viss naturpåverkan om vi ska ha en grön omställning, men havet i Östersjön är redan så stört att det är bäst att inte röra om det ytterligare”, sade han i en intervju med Hufvudstadsbladet.
Laura Kaikkonen, specialforskare på Finlands miljöcentral kommenterar också planerna på Svenska Yles hemsida:
”När man tar upp något från havsbotten så får man med sediment och samtidigt alla bottendjur. Andra frågor är hur långt sedimentet sprider sig och om det innehåller skadliga ämnen.”.
En del tester har gjorts. Bland annat har tio centimeter sediment tagits upp och sedan delvis lagts tillbaka för att se hur bottendjuren klarade sig. På fyra månader hann de i alla fall inte återhämta sig. Men forskningen är ännu halvfärdig.
Det finns flera exempel. Norge ville tillåta exploatering av ett stort område i Arktis med liknande metoder. Skillnaden var att det handlade om så kallade djuphavsgruvdrift, medan det i Bottenviken klassas som ”grundhavsgruvdrift”. De norska beslutsfattarna fick backa efter protester från miljörörelsen, forskare och politiker. Även EU har krävt att Norge pausar sina planer innan riskerna är klarlagda, och Nordiska Rådets utskott för ett hållbart Norden vill att utvinning från havsbotten bör pausas till konsekvenserna är utredda.
Enligt Dagens Industri är det enbart Kina och Nauru (en liten ögrupp i Stilla havet, dessutom världens minsta oberoende republik) som utöver Norge har varit positiva till havsgruvdriften.
Det råder ingen tvekan om att strategiska metaller är viktiga både för säkerhetspolitiken och den gröna omställningen. Men i den andra vågskålen finns Östersjöns mående. Försiktighetsprincipen är bra i det här fallet, det måste finnas tillräckligt med kunskap om vad utvinningen av metallerna leder till innan havsbotten blir vårt eget Klondike.
