Skönhetshetsen skördar kvinnoliv, inte bara för att kvinnor de facto dör av vårdslösa ingrepp, utan att de spiller dyrbar tid och energi för att behaga i stället för att leva sina liv. Att vara och förbli konventionellt vacker kostar på, och fördelarna är både tvivelaktiga och tillfälliga.
”Det är som vilda västern i Finland då egentligen vem som helst som har utbildning som allmänläkare får göra ingrepp.”
Det sa Antti Mikkola, plastikkirurg och ordförande för Plastikkirurgiska föreningen i Finland, till Svenska Yle i början av september. Det var efter nyheten att Olivia Oras, 27-årig influerare, dött i samband med anestesin inför en fettsugning på en klinik i Helsingfors.
Givetvis är det skandalöst att branschen i Finland är så svagt reglerad. Riksdagsledamot Maaret Castrén (Saml), själv läkare, kritiserade i Yle regeringen för senfärdighet:
”I regeringsprogrammet har vi sagt att vi borde utreda om det finns möjlighet att lagstifta om de här icke-medicinskt motiverade skönhetsoperationerna och injiceringsingreppen.”
Det har regeringen inte gjort. Och sedan Wille Rydman (Sannf) tillträdde som ansvarig minister i vintras så tror jag inte att vårdslösa skönhetskliniker behöver vara särskilt nervösa. Min dystra gissning är att regeringen hade ingripit för länge sedan om det var män som riskerade att vanställas eller dö i stället för kvinnor: har de inte bara sig själva och sin fåfänga att skylla?
Branschen existerar för att efterfrågan finns. Regleringar som stoppar kliniker som Plastic Surgery Center – där Olivia Oras dog – är välkomna, men bättre vore det förstås att få bukt med den allmänna besattheten av utseende. Olivia Oras tragiska död är en ännu signal om att vår tids jakt på skönhet har pågått länge nog och krävt tillräckligt mycket i pengar, livstid och ja, liv.
I sin nyutkomna bok ”Optinoja – hur utseendet tog över kvinnors liv och priset vi betalar” argumenterar den svenska journalisten Annie Croona emot uppfattningen att kvinnor som lägger pengar på kosmetik och plastikkirurgi gör det av fri vilja, och att det är en feministisk handling enbart för att kvinnor väljer att operera sig.
”Det verkligt antifeministiska är att blunda för en eskalerande utseendeångest som får flickor att banta och tonårstjejer att operera sig, och att beskriva en girig skönhetsindustri som oproblematisk, eller rentav ”empowering””, skriver hon.
Frågan är: hur ta strid mot utseendehetsen utan att samtidigt omyndigförklara kvinnor som sminkar och fixar sig? Svaret är att det gäller att skjuta in sig på systemet, inte individerna, och lära sig skilja mellan verklig fri vilja och manipulation. Vi lever – vilket ingen kan ha missat – i ett patriarkat, där kvinnor är underordnade män på alla upptänkliga sätt: mindre makt, lägre löner, mer utsatta för våld, exploatering och utseendepress. Ändå är det inte så enkelt att onda män har återkommande möten där de konspirerar i hur de ska fortsätta trycka ner kvinnor. Annie Croona tar som exempel hur en chef på säg Meta inte behöver gå ut och säga åt kvinnor att bli smalare: ”Det räcker med att han inte protesterar mot ett annonssystem där företag kan rikta viktminskningsreklam till unga tjejer som uttryckt ångest över sina kroppar.”
Det rör sig alltså om ett försåtligt och svårgripbart system, som kvinnor själva bidrar till att upprätthålla, som på autopilot. Kvinnor lägger tid och pengar på att göra sig vackra och vara till lags, tar det som män säger för sanning bara för att det kommer från en man, och så vidare, till leda. Om vi är fiskar så är patriarkatet havet som vi simmar i.
Vad göra? Steg 1: släpp spegeln, se lite ruggig ut. För med tanke på hur kvinnor konsumerar produkter och gör ingrepp, borde det ju leda till att allt fler kvinnor blir kvitt sin utseendeångest. Fast så verkar det ändå inte ha blivit, konstigt va?
Steg 2: gör dig döv för influerare och reklamkampanjer som vill plantera idéer i ditt huvud om saker som är fel på dig och vad du behöver köpa för att fixa dem.
Steg 3: tänk på Melania Trump. Alltid fixad, friserad, skräddad och slimmad. Men se vad hon fick för det.
