DELA
Foto: Unsplash
Den medicinska uppmärksamheten av postcovid kan bana väg för större erkännande av kronisk sjukdom överlag.

Långtidscovid kan bli ett långvarigt problem

Långtidscovid, eller postcovid som det också kallas, hotar att bli ett långvarigt problem som sträcker sig in i en postpandemisk framtid. Det är viktigt att ta symptomen, och människorna, på allvar.

Så många som var tionde person som drabbats av covid-19 kan utveckla postcovid. Det visar en svensk studie som kartlagt coronasmittad sjukvårdspersonal. Vanliga symptom är trötthet, lukt- och smakbortfall, andningsbesvär, hjärndimma, återkommande feber, förhöjd vilopuls och synstörningar. Finländska Maria Lindqvist intervjuas i Svenska Yle om sin upplevelse av postcovid och beskriver det som det värsta hon upplevt.

”En mycket mer skrämmande och utdragen grej än någonting jag någonsin varit med om”.

 

Tyvärr riskerar Marias upplevelser att inte tas på allvar. Som många andra livsbegränsande sjukdomar som är svåra att konkret medicinskt diagnosticera.

Kritiska röster har i dagarna höjts mot en läkarkrönika i Tidningen Åland efter att skribenten Ulrica Lennborn benämnt långtidscovid som ”den nya trendsjukdomen”. Hon menar att det alltid funnits ”trendsjukdomar som kommit och gått”. Hon listar exempelvis kronisk borrelia och kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) Jag tror ingen som drabbats av någondera skulle vilja kalla det ”trendigt”.

I krönikan hävdas att det är en knakande själ som ger upphov till en spricka i den kroppsliga fasaden och att patienter istället för att erkänna att de inte mår bra i psyket ”desperat” försöker hitta en fysisk förklaring. Skribenten ställer en allmänt relevant – men i sammanhanget problematisk – fråga: ”varför anses det finare att vara sjuk i kroppen än i själen?”.

Det borde inte anses finare, nej, och vi behöver ta alla chanser vi får att avstigmatisera psykisk ohälsa. Men det får inte göras på bekostnad av den kroppsliga integriteten. Om någon mår fysiskt dåligt måste det undersökas. Vi kan inte ersätta ett stigma med ett annat. Speciellt inte eftersom det är så mycket vi inte vet om både kroniska och neurologiska sjukdomar.

 

Här måste vi också ta i beaktande den medicinska kvinnofällan. Kvinnor är i majoritet bland de långtidssjuka covidpatienterna och är även i majoritet bland de som diagnosticerats med ME/CFS. Omfattande studier visar dessvärre på att kvinnor med kronisk smärta oftare diagnosticeras med psykiska orsaker än somatiska.

Kvinnor stämplas oftare än män som hysteriska och emotionella i vårdkontakter och anklagas för att hitta på sina symptom eller att allt sitter i huvudet. Många kvinnor vittnar om att de inte blir trodda och i en finländsk studie berättade kvinnor om hur de försökt få hjälp med något så rudimentärt som ryggproblem men inte blivit tagna på allvar.

I vårdkontakten vid kronisk smärta spelar även kvinnans utseende in. Om kvinnan ser för bra ut anses hon inte kunna vara sjuk. Om hon ser för ovårdad ut anses hon inte vara trovärdig.

Summa summarum av allt detta? Jo, kvinnor får mindre smärtlindring, mer antidepressiva och fler mentalhälso-remisser än män. De blir helt enkelt inte tagna på allvar.

Det är därför farligt att avfärda smärta och lidande med uppmaningar som ”varför inte hitta rätt samtalskontakt, rensa i våra liv och hitta en bättre balans istället”. Den visan har vi nämligen hört många gånger förr.

 

Men som tur är verkar den medicinska uppmärksamheten av postcovid kunna bana väg för större erkännande av kronisk sjukdom. Hos såväl män som kvinnor.

”Det är av yttersta vikt att myndigheter erkänner de långvariga effekterna av covid-19 och ser till att alla dessa patienter får tillgång till sjukvård.”

Det konstaterade WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus hösten 2020. WHO har sedan dess utkommit med en policy om långtidscovid där man betonar behoven av tillgång till multidisciplinära team och vårdplaner. Forskningsteam har tillsatts runtom i världen och även i Finland och Sverige bedriver man studier och behandling av den växande patientgruppen.

 

Psykisk ohälsa och stress är definitivt en riskfaktor för många sjukdomar. Det gäller såväl ME/CFS som hjärt- och kärlsjukdomar. Det kan hända att det även gäller vissa fall av postcovid. Psyket och kroppen är starkt sammankopplade. Men det betyder inte att den ena ska prioriteras framom den andra.

Lika allvarligt som vi ser på hjärtattacker borde vi se på kroniskt lidande. Och behandla därefter.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp