DELA

Långsamt framåt för åländsk kommunreform

En kommun. Tre kommuner. Inga förändringar i antal kommuner, men olika andra samarbetsformer.
Det är tre av alternativen just nu, i den viktigaste politiska frågan för Åland under de kommande åren.
Tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampi menar i en ledare i förra veckan att den strategi regeringen valt, att fortsätta arbetet fram till nästa val och sedan låta väljarna bestämma, är ett tecken på att man själva inte klara av det.
Delvis har han rätt.

Å andra sidan var det ganska klart från början, redan i den nya regeringens regeringsprogram, att regeringspartierna inte kunde enas om antalet kommuner på Åland i framtiden, och att kompromissen var att föra reformarbetet vidare så nära beslut som möjligt.
Det gör man, men man närmar sig också den punkt då alla partier konkret måste säga vilken modell man förespråkar. Det är inget lätt beslut. Det finns, förstås, väljare att ta hänsyn till. Väljare har inte alltid tillgång till den kunskap man samlar på sig som politiker och tjänsteman.
Många resonerar känslomässigt och med alldeles för lite information om kommunreformen. Många har principiella utgångspunkter som man inte är beredd att rucka på, oberoende av vilka fakta man får ta del av.

Det är alltså ett bildningsarbete vi står inför, där det som regeringen måste ut med inte är ett färdigt förslag, utan färdiga (åtminstone lite) alternativ.
Det vore rentav befriande om regeringen bara säger som det är, att de olika partierna inte är överens om slutmålet, men nog om att man måste gå på denna väg mot en förändring av kommunstrukturen, och redan innan valkampanjernas gälla tongångar gör klart var de som separata partier står i frågan.
Det förefaller som om regeringen Gunell är stabil nog för att klara en sådan manöver, och det skulle ge diskussionen den tyngd och det allvar den förtjänar, i god tid.

Låt oss då se på alternativen. På kort sikt har majoriteten av de åländska kommunerna en hyfsad ekonomi. Några kriskommuner har det riktigt illa ställt, som till exempel Kökar, och orsakerna är egentligen enkla – en ofördelaktig befolkningsutveckling, ett svagt skatteunderlag, allt färre jobb i kommunen, allt fler gamla att ta hand om.
Vissa kommunala funktioner och serviceformer är svåra att sköta i små splittrade enheter. Kvalitet och rättssäkerhet blir lidande. Ett större interkommunalt samarbete kan vara lösningen, men kommunala samarbetsorgan har visat sig vara svårskötta och svårstyrda.

En kommun på Åland är den troliga slutpunkten, vilken väg ålänningarna än väljer att komma dit. På 20 års sikt är det mest troliga att Åland med Mariehamn/Jomala som stark centralort administreras i en kommunorganisation.
Det betyder inte att Lemland, Geta, Sottunga och Sund försvinner. Ortnamnen, byarna, midsommarstängerna och känslorna blir kvar, men inte varje fullmäktige, inte varje kommungård och egen organisation.

En tänkbar mellanstation är att Åland organiseras om i tre kommuner; norra Åland med norra skärgården, södra Åland med södra skärgården och Mariehamn.
”Huvudstaden” separat är ingen idealisk lösning ur näringslivssynpunkt, men kan vara den nödvändiga politiska kompromissen för att undvika att landsbygds- och skärgårdsbefolkningen i ett slag blir i majoritet i Ålands kommun.

Bara att diskussionen kommit så långt som att man på allvar diskuterar frågan är ett stort, stort steg framåt från för 10 år sedan, när man inte ens kunde enas om att utreda frågan. Det går långsamt för att det är svårt. Det är ok. Men vi väntar på besked från partierna: Vad tycker ni är målet?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax