Lägre kostnad men till vilket pris?
Privatiseringar av offentlig service leder till lägre kostnader. En del av förklaringen är säkerligen innovativa idéer och effektiva strukturer, men det finns också en risk att människor hamnar i kläm när anbuden prispressas till max.Frågan som bör ställas är: vilket ansvar bör beställaren ha i sådana fall?
Förra veckan larmade Sjöfartsbranschens fackförbund att Nordic Jetline som bland annat driver Södra linjen i skärgårdstrafiken var på väg att byta kollektivavtal. Det nya avtalet hade ingåtts med fackföreningen Finlands fria sjöfarare som har grundats av en person som sitter i ledningen för NJL. Rederiet hade alltså förhandlat för både arbetsgivare och arbetstagare.
Det nya avtalet var snarlikt det gamla, fast på en punkt var skillnaden stor: lönetabellerna var borta. Enligt NJL var detta inget problem. Fri lönesättning enligt marknadsprinciperna skulle ge skäliga löner, menade man.
Men att som enskild arbetstagare förhandla med en stor arbetsgivare är svårt. Om det inte finns en fastslagen grundnivå är risken för lönedumpning uppenbar, vilket också sjöfacken påpekade.
I går berättade Nyan att NJL, efter allt palaver, ska återgå till det gemensamma kollektivavtal som Sjöfartsbranschens fackförbund har. Det är förstås bra, men det är oklart vad som hade hänt om inte sjöfacken hade larmat så högljutt.
I Finland är det arbetsmarknadens parter som sköter kollektivavtalsförhandlingar. Och eftersom det inte finns ett bindande kollektivavtal inom sjöfarten kan man använda vilket avtal man vill. Och det har framgått i Nya Ålands rapportering att landskapets möjligheter till uppföljning är begränsade.
Men borde inte landskapet kunna ställa sådana krav på de företag som vill ge anbud på offentlig service?
Privatiseringar leder ofta till lägre kostnader. Ett tydligt exempel är när Norra linjen konkurrensutsattes 2013 och landskapets kostnader sjönk med en miljon euro per år. Det är huvudpoängen med att konkurrensutsätta verksamheter: samma service till ett lägre pris för skattebetalarna. Pengarna måste också räcka till ett överskott för bolaget som ska utföra servicen, annars finns ingen affärsidé. Så trots att totalsumman sjunker så måste pengarna räcka till både driften och vinsten. De faktiska kostnaderna för driften måste, i exemplet med Norra linjen, alltså ha blivit betydligt lägre än den där miljonen.
Generellt kan man anta att det finns besparingar i att bli mer effektiv eller ha nya idéer för olika processer. Men det finns också en risk att man försöker minska kostnader på andra sätt, som till exempel fri löneförhandling eller minskat underhåll vilket i det långa loppet inte gynnar servicen till medborgarna eller de som ska utföra servicen.
Det är däremot svårt att enbart skylla på entreprenörerna. Upphandlingar är stora och svåra saker med en huvudregel: billigast eller mest fördelaktigt anbud vinner. Det skapar förstås en väldigt tuff konkurrenssituation.
Då måste man som beställare vara väldigt tydlig med vad man vill ha för pengarna.
I rapporteringen om det aktuella fallet har det framkommit att landskapsregeringen behöver uppfylla lagen om beställaransvar, men att tillsynen faller på arbetarskyddet. Lagen om beställaransvar innehåller bland annat krav på hälsovård och försäkringar samt att en utredning över vilket kollektivavtal företaget tillämpar eller över andra centrala arbetsvillkor ska bifogas till anbudet. Enligt infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) finns i entreprenörsavtalet för skärgårdstrafiken inget specifikt krav på att man måste ha ett giltigt kollektivavtal. Wikström har vid flera tillfällen påpekat att det är en komplicerad juridisk fråga, han har med all säkerhet rätt. Det ska också sägas att det anbudet på Södra linjen antogs innan han tillträdde posten.
Men åtminstone borde den politiska viljan finnas – inte bara från den här regeringen utan från hela det politiska fältet – att upphandla offentlig service på ett sätt som också noggrant tillvaratar de anställdas intressen, oavsett i vilken form det i slutändan kan göras. Det är förstås jättebra om privatiseringar sänker kostnader för service som det offentliga annars hade tillhandahållit. Men risken är att besparingarna blir på bekostnad av de som ska utföra servicen.
Det borde landskapet också ha som utgångspunkt. Inte bara i just det här fallet utan generellt när verksamheter ska konkurrensutsättas.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
