Läge att omdefiniera det goda livet
Nya Ålands ledarsida har ofta varit inne på hur vi ålänningar har ett oproportionerligt stort klimatavtryck. I veckan fick vi det bekräftat ytterligare av siffror som Flexens sammanställt på uppdrag av landskapsregeringen.
Räknat i koldioxidekvivalenter uppgår den genomsnittliga ålänningens utsläpp till 7,6 ton, att jämföra med 6,2 ton för den genomsnittliga finländaren. Största utsläppen härrör från – i storleksordning – sjötrafiken, vägtrafiken och lantbruket. Allt detta skrev Nya Åland om i torsdagens tidning.
Nya Åland har också skrivit om hur vi förbrukar långt mer dricksvatten per person än den vanliga finländaren: 240 liter per person och dygn, att jämföra med 120-150 liter i Finland (enligt vesi.fi). Nu står det även klart att Åland måste rusta sig för att rena havsvatten till dricksvatten. För trots våra markägares historiska omsorg om den åländska naturen så har vi inte längre en enda sjö som är i skick att tas i bruk som dricksvattentäkt.
Gamla nyheter, alltså, men än så länge inga märkbara förändringar i vårt beteende. Tvärtom: Ålands Vatten noterar att vattenförbrukningen vintern 2023 ligger på en nivå som om det vore mitt under turistsäsongen. Det enda rätta vore förstås en massiv kampanj för att spara vatten, och ta ut ett pris som är mer än symboliskt. Men intresset verkar saknas bland de kommuner som äger Ålands Vatten att ta krafttag mot slöseriet. Passiviteten är obegriplig. Att kommuner med ansträngd ekonomi väljer att prioritera ner miljösatsningar må vara begripligt, om än kortsiktigt. Men ingen ålänning skulle bli lidande om vi reducerade vår vattenförbrukning till samma nivå som den på fastlandet.
Svenska Dagbladet gjorde i slutet av januari en intervju med Christine Wamsler, professor i hållbarhetsvetenskap i Lund, om varför vi människor inte reagerar mer rationellt på klimatförändringen. ”Vi har missat att lyfta de mänskliga egenskaper som bidrar till en förändring”, är hennes förklaring. Egenskaper som, enligt henne, är naturliga för oss som unga men som går förlorade i takt med att vi utbildar oss och blir äldre. Ludwig Bengtsson Sonesson, som arbetar med att öka de gröna och blåa ytorna i Malmö stad, säger i samma artikel att vi behöver konversationer inte bara om de tekniska och politiska bitarna, utan också känslomässiga konversationer ”om vad som är ett gott liv”.
Ett gott liv: det påminner mig om en kollega för många år sedan som lyckades sluta röka först när hon ställde om sin syn på cigarretterna från något gott som hon unnade sig till något ont som hon skadade sig själv med. En inre omställning, alltså. På ett liknande sätt får vi kanske göra upp med synen på ett gott liv som en tillvaro där man duschar länge, konsumerar mycket, bor i ett stort hus, kör mycket bil och flyger långt bort på semestern.
Kanske tid att öva upp sig i att föreställa sig ett gott liv även utan allt det.
