Kvinnor och politik
Lagtinget vill att lagtinget ska vara jämställt – så mycket att man till och med betalar extra för det.
Vore det inte en idé att också anpassa politiken så att den blev mer relevant för halva den åländska befolkningen?
För tre år sedan beslöt lagtinget att sätta kraft bakom de sedvanliga fagra orden om ökad jämställdhet i politiken och instiftade en jämställdhetsbonus. Hela 10 procent av partistödet skulle fördelas mellan partier som lyckats med konststycket att engagera lika många kvinnor som män politiskt.
Varför denna jämställdhetsvurm? Man vill tro att svaret för de flesta är självklart. Det är en demokratisk styrka med jämn könsrepresentation. Politikerna är det filter genom vilka våra behov tas in i systemet och sedan värderas, viktas och verkställs. Är detta intag riggat och skevt redan från början kan inget bli rättvist längre neråt strömmen.
Sedan har vi jämställdhetslagen. Där stipuleras ju faktiskt en fastställd nivå för icke-folkvalda organ om minst 40 procent av vardera könet. År 2003 kom lagtinget närmast denna ambition med 11 kvinnliga ledamöter av sammanlagt 30 platser. Sedan dalade det till 8 kvinnor av 30 ledamöter 2011 innan det segade sig upp till jämt en tredjedel, 10 st, i förra valet.
Det återstår att se hur det går den 20 oktober. Vi kan i alla fall konstatera att bara tre partier ens lyckats samla ihop till så jämna lag att de kommer i åtnjutande av den där bonusen: Socialdemokraterna, Hållbart initiativ och Liberalerna. De två förstnämnda har 50–50-fördelningar, Liberalerna har uddamålsseger för herrarna men kvalar ändå in.
Hur ska man förstå att det tycks vara så svårt att få kvinnor att ställa upp? Förklaringen att kvinnliga förebilder lockar efterföljare tycks till exempel inte hålla – Centern, Ålands framtid och Moderaterna har alla kvinnliga partiledare men ändå har de bara skrapat ihop till 33 respektive 32 och 31 procent kvinnliga kandidater.
Eller vore gapet ännu större i dessa partier utan ledarna Törnroos, Eriksson och Holmberg-Jansson? Det kan finnas skäl till att ställa sig denna fråga. Lägger man ut partierna i en rad, med de partier som har flest kvinnliga kandidater blir nämligen ett mönster nästan komiskt tydligt: man har lagt ut en vänster-höger-skala med kvinnorna i ett allt mer tynande led bort till Åländsk demokrati, där kurvan slutar i exakt 0,0 procent damer.
Ska man förstå detta som att ett politiskt parti blir alltmer ointressant för kvinnor ju längre höger ut det placerar sig? Det skulle i såna fall förklara varför C, ÅF och MSÅ (med sina kvinnliga frontfigurer) ligger i ett ganska måttlig spann av manlig överrepresentation på 66–69 procent, innan kurvan brant faller utför med Obunden samlings 81 procent.
Är vänsterpolitik mer relevant för kvinnor och högerpolitik mer relevant för män?
Det går förstås inte att besvara den frågan entydigt – för det skulle behövas undersökningar om hur könen röstat, vilket Åsub ännu inte har. Men det är ett faktum att traditionell vänsterpolitik betonar vård och omsorg medan högern hellre talar om företagande och frihet att bestämma själv. I exempelvis frågor som har med föräldrapenning och hemvårdsstöd att göra vill vänstern fördela pengarna så att jämställdheten premieras, medan högern vill lämna det upp till de enskilda föräldrarna.
Och där vet vi att det kan lura kvinnofällor. I de länder där man låter familjerna bestämma själva hur dessa stöd ska fördelas, är det oftare kvinnorna som stannar hemma med barnen. Kanske för att de vill – eller kanske för att de känner att de måste, med sina generellt sett lägre löner och trängre karriärskorridorer.
Att de sedan stannar hemma spär på ojämlikheten på arbetsmarknaden, leder till färre kvinnliga förebilder i näringslivet och politiken – vilket var just vad lagtinget ville råda bot på. Allt hänger ihop.
Kanske är det därför ändå inte orimligt att framkasta följande hypotes: vill högern hitta fler kvinnliga kandidater kanske de ska börja diskutera frågor som på djupet angår de kvinnliga väljarna.
