Kvinnor äger en bråkdel av pengarna
Globalt sett äger kvinnor en bråkdel av jordens rikedomar. På Åland är läget lite bättre, men långtifrån bra, visar skattetoppen som publicerades i tisdagens Nya Åland.
Årets skvallerhöjdpunkt har nått spalterna, i form av den årliga skattetoppen. Den berättar som den brukar att de rika blivit rikare och att ärvda pengar är det säkraste sättet att bli rik.
Man kan konstatera att det ingalunda är några dåliga löner som utbetalas till cheferna i offentlig sektor, att de största företagen i många åländska kommuner är väldigt små och att våra lagtings- och landskapsregeringspolitiker i förhållande till det ansvar de har är relativt lågt avlönade.
Framför allt, och detta sticker ut som en brandfackla ur siffrorna, är kvinnorna plågsamt underrepresenterade i inkomsttoppen.
Bland de 150 ålänningar som genom sina sammanlagda kapital- och förvärvsinkomster placerar sig i topp är 20 kvinnor. 20 av 150. Och då är ändå Åland ett modernt, jämställt samhälle där kvinnorna i åratal varit med i förvärvslivet, och där kommunal barnomsorg, skola och vårdapparat finns uppbyggd bland annat för att möjliggöra kvinnors inträde på arbetsmarknaden.
Vad kan man dra för slutsatser av detta?
För det första: bara av att arbeta blir man inte rik. Man förtjänar sitt uppehälle. Man försörjer sig.
De flesta människor arbetar för att de måste. Drivkraften att bli rik kräver risktagande, aggressivitet och viljan att satsa allt på arbetet. Detta är egenskaper som traditionellt inte uppmuntras hos kvinnor.
Kvinnor tar fortfarande den överväldigande delen av ansvaret för hem och familj, vilket förstås minskar både på riskbenägenheten och den tid man har att sätta på att bygga upp ett företag eller göra karriär.
Därtill är kvinnor, vilket tydligt bevisas av listan på högsta förvärvsinkomster, usla löneförhandlare. Av de 273 högsta förvärvsinkomsterna som fick plats på en helsida i Nya Åland var endast 25 kvinnor. Den första kvinnan placerade sig på en trettonde plats.
När kvinnor sätter sina löner agerar de oftare utgående från en lojalitet med företag eller arbetsplats, sätter sina inkomster i relation till andra på motsvarande poster och tycker att deras löner ska stå i rimlig relation till vad de presterar.
Självklart finns det undantag, både bland män och kvinnor, men generellt sätt och utgående från vad siffrorna odiskutabelt visar, är män bättre på att ställa krav än kvinnor.
När det gäller att ta sig till eller rekryteras till de högsta posterna i samhället är också det en manlig domän. Så är det utan tvekan. Män väljer fortfarande män i en förbluffande hög utsträckning, och kvinnor väljer av olika orsaker bort toppjobben.
Här finns ett antal intressanta frågor. Är det för att kvinnor är sämre? För att de har lägre utbildning? För att de är fegare? Är män girigare? Vad är det i vårt samhälle, där man ändå kommit så långt med att eliminera klass- och könsklyftor, som gör att makt och välstånd så envist reproduceras enligt gamla mönster?
Och inte blir det bättre av att konstatera att undertecknad chefredaktör tycks vara sämst av alla på att ta betalt, åtminstone om man ser det i relation till grannbladet. Av alla ovanstående orsaker.
