Kvinnligt ledarskap behövs i coronakrisen
Finland, Norge, Tyskland, Taiwan, Nya Zeeland, Island och Danmark. Dessa är länder som hyllats som föredömen i coronakrishanteringen.
Vad de har gemensamt? Kvinnliga ledare.
Tydlighet, snabbhet, vetenskapsförankring och empati. Det är några av de kännetecken som förenar ledare som hyllats för sin hantering av den rådande pandemin.
De råkar också alla vara kvinnor, ett faktum som både kan hjälpa att spräcka förlegade ledarskapsstereotyper och belysa vikten av jämlik könsinkludering i hanteringen av hälsokriser.
Tsai Ing-wen i Taiwan, Katrín Jakobsdóttir i Island, Jacinda Arden i Nya Zeeland, Angela Merkel i Tyskland, Erna Solberg i Norge, Mette Frederikson i Danmark och vår egen Sanna Marin i Finland. De är statsledare som varit i ropet den senaste tiden.
”De kvinnliga politikerna som leder genom krisen”, är bland annat tidningen Fortunes rubrik. Även på det lokala planet ser vi stor tillit till vår egen ledare, Veronica Thörnroos, som i senaste Åland Gallup fick ett rekordhögt förtroende på 48,9 procent. I medier runtom i världen förundras man över varför just kvinnor utmärkt sig i pandemibekämpningen.
Är kvinnor bättre på att ta till sig vetenskapliga råd? Är de bättre på att ingjuta förtroende och värme? Är de bättre på att bygga relationer? Det finns risk att man faller i stereotypiska genusfällor när man försöker dra alla dessa kvinnliga ledare över en kam. Men av någon orsak har dessa sex kvinnor utmärkt sig som eliten av coronakrishantering. Kanske för att de helt enkelt måste.
”Att vara en kvinna gör inte att du nödvändigtvis är bättre på att hantera en pandemi – men kvinnor måste generellt vara bättre för att bli ledare”. Det konstaterar The Guardian kolumnisten Arwa Mahdawi.
Kvinnor satt på 29 procent av världens chefsroller 2019. I Europa är en av tre chefer kvinnlig. I USA finns det färre kvinnor i ledarskapspositioner än det finns män som heter ”John”. Mellan 2017 och 2018 sjönk antalet kvinnliga vd:n globalt med 25 procent.
Man brukar prata om ”glastaket”, strukturella hinder, attityder och stereotypiska fördomar som gör att kvinnor har svårare än män att nå högre positioner. Författaren Tomas Chamorro-Premuzic konstaterar i sin bok ”Varför blir så många inkompetenta män ledare?” att vi ofta misstolkar självsäkerhet som kompetens.
Ett aktuellt exempel är USA:s president Donald Trump, som på ett skrämmande sätt leder med ego framom skicklighet och sakkännedom. Hur skulle det sett ut om Hillary Clinton varit landets ledare och agerat likadant? Hon skulle högst antagligen redan blivit avsatt.
Manligt ledarskap ifrågasätts inte lika mycket som kvinnligt och det i sin tur gör att (många) män ser det som naturligt att de har medfödda kvaliteer att leda. Kvinnor måste, på grund av den historiska bristen på erkänt kvinnligt ledarskap, precis som Mahdawi påpekar, prestera ännu bättre än sina manliga rivaler för att nå toppen.
Att vi ser ett framstående kvinnligt ledarskap i just coronakrisen är av speciell viktig karaktär, eftersom kvinnor faktiskt står för majoriteten av den globala sjukvårdspersonalen. 70 procent av världens vårdarbetare är kvinnor, men endast 29 procent av världens ledare är kvinnor.
Förutom att kvinnor står för majoriteten av det praktiska virusbekämpningsarbetet är det erkänt att hälsokriser kan öka ojämställdhet och försämra kvinnors levnadsförhållanden.
WHO har konstaterat att kvinnor i allt högre grad behöver tas med i arbetet med att förebygga och bekämpa globala hälsokriser. Trots detta visar Global Healths rapport för år 2020 att beslutstagarna i världens hälsoorganisationer fortfarande utgörs till största delen av män.
”Historien visar att kriser kan skapa nya möjligheter. Vi kan inte avskriva halva världens talanger och förvänta oss att möta våra utmaningar”, skriver Melanne Verveer, USA:s första ambassadör för kvinnliga rättigheter i en kommentar till den pågeående pandemin.
Förhoppningsvis kan coronakrisen visa vägen mot ett bredare kvinnligt ledarskap. Ett ledarskap som till slut blir likställt det manliga.
