Kvinnlig dådkraft behövs
En akademisk studie visar att länder med kvinnliga ledare klarat coronakrisen bättre.
Vad kan man dra för slutsatser av detta?
Det har alltsedan coronakrisens början hävdats att nationer med kvinnliga ledare klarat av sina folkhälsouppdrag bättre. Nu har det kommit en vederhäftig studie som visar samma sak.
Det är The Centre for Economic Policy Research and the World Economic Forum som gjort en grundlig akademisk genomgång av tillgängliga data. Man har rensat för felkällor och prövat en mängd variabler för att undersökningen ska bli så tillförlitlig som möjlig. Resultatet är kuriöst entydigt: länder med kvinnliga ledare har haft lägre dödstal.
”Analysen bekräftar att när kvinnoledda länder jämförs med länder som på en rad områden liknar dem, visar de sig ha skött sig bättre och kan uppvisa både färre antal smittade och lägre dödstal,” säger en av forskarna bakom studien, Supriya Garikipati, utvecklingsekonom vid universitetet i Liverpool.
Vissa läsare misstänker nu kanske att undersökningen är riggad, som ett inlägg i könsdebatten. Men The Guardian rapporterar: ”Bland de faktorer man tagit hänsyn till återfinns data som bnp, total befolkningsmängd, befolkningstäthet, andel äldre medborgare, hälsoinvesteringar per capita, grad av öppenhet inför internationellt resande samt grad av jämställdhet.”
För säkerhets skull har man också jämfört med grannländer av liknande storlek och sammansättning, styrda av män. Man prövade också att ta bort ”extremfall” som Nya Zeeland och Tyskland. Men tendensen var klar: de kvinnligt ledda länderna klarade sig klart bättre.
Varför?
Det finns som bekant skarpa, skarpa hjärnor som tycker om att dela upp karaktärsegenskaper i ”maskulina” och ”feminina” kategorier. Inte sällan hamnar då i det maskulina facket dynamiska kraftverktyg som dådkraft, konkurrensbenägenhet, en allmän preferens för prestationer samt ambition. I den mjukare feminina korgen (antagligen är den skär med små enhörningar på) hamnar som kontrast en benägenhet till samarbete, ödmjukhet och omsorg.
Känns det igen? Kvinnor gullar och samarbetar, karlar presterar och tävlar, alltunder det att Gud fader vakar över oss och håller djävulen stången. Ett Disneyland för socialkonservativa, komplett med (förmodar man) vita, heterosexuella lamm.
Den nya undersökningen utmanar dock denna helylleidyll. Anledningen till att de kvinnligt ledda länderna klarat sig bättre är nämligen inte en ödmjuk vilja till omsorg och samarbete. ”Resultaten indikerar tydligt att kvinnliga ledare reagerade snabbare och mer beslutsamt, ställda inför potentiella dödsoffer”, skriver forskarna.
Oj hoppsan. Kvinnlig dådkraft?
Man kan göra sig lustig över dylikt tills solen går ner, men faktum är att det går att urskilja en tydlig tendens hos de länder som klarat sig sämre och varit styrda av män: prestige.
Under coronakrisens första månader blev det tragikomiskt tydligt hur viktigt det var för både svenska politiker och epidemiologer att Veta Bäst till varje pris. Över hela världen gjorde sig också ”starka” manliga ledare lustiga över munskydd och coronaskräck – tills de själva fick viruset och pep ner.
Hade man en skarp, skarp hjärna kunde man nu sluta sig till att rigid prestigefylldhet då är en maskulin egenskap och slå tillbaka i könsdebatten. Det vore dock ett misstag.
Det enklaste är nog snarare att se alltsammans, inklusive undersökningens resultat, som klassiska effekter av överordning och underordning. Kvinnor föds inte till feminina egenskaper, män bär inte på idiotprestigen i sina gener. Däremot socialiseras de in i olika roller när de väl satts till världen: trånga dumma skrankor kallade ”maskulin och feminin kultur” som de måste kämpa för att ta sig ur.
Om sedan kvinnor beter sig mer förnuftigt och klarsynt än män när de genom hårt arbete tagit sig fram till sina maktpositioner, är nog förklaringen inte konstruerade ”kulturer” utan förvärvad mänsklig klokskap, framfödd ur dyrköpta erfarenheter av förtryck.
Eller, som en riktig karl skulle säga, ett ambitiöst, dådkraftigt arbete.
