SÖK
MENY
Är järnbrist en modesjukdom eller en folksjukdom som inte tas på allvar?I Sverige och Finland råder olika åsikter – internationellt engagerar ämnet allt fler kvinnor som i tysthet lidit av odiagnosticerad järnbrist.
”Trött hela tiden? Det kan finnas en enkel orsak till det.”
En rubrik på The Guardian fångar en trött kvinnas uppmärksamhet.
”Mängden trötta kvinnor i Storbritannien ökar och det är inte den typ som kan botas med en tupplur. Vad ligger bakom utmattnings-epidemin?”, fortsätter ingressen.
Artikeln beskriver hur trötta kvinnor kämpar med symptom som nedstämdhet, ångest, håravfall, huvudvärk och hjärndimma. Utan att hitta ett entydigt svar på varför.
”Tänk om deras symtom faktiskt är mycket vanliga tecken på ett tillstånd som drabbar nästan var tredje kvinna i reproduktiv ålder i Storbritannien, och att mycket av ovanstående med all sannolikhet skulle kunna förklaras med ett enkelt blodprov och behandlas ganska snabbt efter det?”
Svaret stavas järnbrist.
Det låter absurt simpelt. Men samtidigt får man komma ihåg att det är kvinnohälsa vi pratar om här. Det har historiskt inte stått högt i rang. Och vadå, alla kvinnor är väl bara lite trötta? Eller?
”Jag orkar ingenting, jag minns ingenting. Jag blir snabbt andfådd. Min kropp fungerar inte som den ska och har inte gjort det på länge.”
Det berättar Fanny Indola i Karleby för Svenska Yle i en artikel från 2019 där hon beskrev problemen med att få sin järnbrist behandlad. Indola hade konstaterat låga järnreserver men ingen anemi. Privatläkaren ville ge Fanny dyrt intravenöst järn, men läkarna på hälsocentralen sade att hon var frisk. Indola valde att själv finansiera ett järndropp, med lyckat resultat.
”Jag blev mig själv på nytt, jag hade mera energi än på två år innan.”
Svenska Yles grävande redaktion, Spotlight, gjorde samma år en granskning som visade att flera finländska läkare ansåg att järnbrist är en modesjukdom som vissa privatläkare gör business på. På andra sidan Åland, i Sverige, går det däremot att få intravenöst järn gratis på sjukhuset.
Det intressanta är att järnbrist är ett konstaterat och etablerat kvinnoproblem. Av kvinnor i fertil ålder uppskattas så många som 30 procent lida av järnbrist. En färsk studie från Sverige visar att var tredje tjej i gymnasiet är drabbad.
I vardagligt språk brukar man prata växelvis om järnbrist och anemi (blodbrist), men man kan, som i Indolas fall, ha låga järnreserver utan att ha konstaterad anemi. Anemi definieras som hemoglobinnivå lägre än nedre referensgränsen – det man tittar på då är det protein i röda blodceller som transporterar syre. Oftast när man talar om blod- eller järnbrist så talar man om just hemoglobin, hb. Men många missar att testa ferritin, proteinet som lagrar järn i kroppen. Järnbrist kan förekomma isolerat eller som förstadium till anemi.
Enligt WHO är gränsen för normalt Hb 130 gram per liter för män och 120 för kvinnor. Gränsen för låga järndepåer går vid ferritinvärden på 15-30 mikrogram per liter. Men inte ens dessa två utgör helt uttömmande svar. Inflammationer och vissa kroniska hälsobesvär, som endometrios, kan orsaka att ferritinvärden stiger oavhängigt järndepåer.
I Australien utvecklas just nu ett test som kunde mäta själva järnet, det baserar sig på användningen av sensorer baserade på nanodiamanter – små, små diamantpartiklar som kan reagera på magnetiska signaler. Sensorerna kan på så vis direkt mäta mängden järn inuti ferritinet. Om det blir verklighet skulle det vara en ”gudagåva”, enligt läkare.
Problemen med att upptäcka och behandla järnbrist orsakar i Finland kostnader upp till 100 miljoner euro per år. För att inte tala om det individuella lidandet och eventuella feldiagnoser. I en studie av fler än 1000 kvinnor i Schweiz med konstaterad järnbrist visade att 35 procent av dem inledningsvis hade fått fel diagnos och behandling – oftast för depression (järn är nödvändigt för produktionen av lyckohormonet dopamin, så om järnnivåerna är låga tenderar dopaminnåverna också vara låga).
Det finns mycket mer man kunde tillägga på det här ämnet, allt från hur samhälleliga dietförändringar har påverkat tillgången på järn till debatten om risker med intravenösa järninfusioner. Också män kan drabbas av järnbrist eller anemi och det finns ett stort antal andra sjukdomar som kan orsaka järnbrist. Sen existerar förstås också andra möjliga förklaringar till symptom som ångest, nedstämdhet och huvudvärk.
Men för den oinvigde trötta kvinnan så kan järnbrist vara den saknade delen i ett förvirrande stort pussel.
Det är lätt att avfärda kvinnoproblem som ”modesjukdomar”. Men att inte vända och vrida på den här pusselbiten är att döma nästan en tredjedel av världens kvinnor till kronisk trötthet och alla de konsekvenser det för med sig.
