Kunskap viktigare än förbud
Är mobilförbud i skolan en analog lösning på ett digitalt problem?
– Tänk dig när människan började använda stenyxor, om någon hade sagt att man inte får använda stenyxor för man kan bli beroende. Så uttryckte sig en av eleverna i Strandnäs om det nya mobilförbudet i skolan i gårdagens Nya Åland. Hon har en poäng.
Orsaken är att Mariehamns skolor nu har infört mobiltelefonförbud på prövotid, inte bara på lektionerna utan även på rasterna. Enligt motionen som ligger till grund för förslaget visar den senaste Hälsa i skolan-rapporten att det finns ett slags mobilberoende hos elever. Mellan 14 och 26 procent av elever i Övernäs och Strandnäs har ofta försökt tillbringa mindre tid på nätet. Det är givetvis inte bra.
Förbudet under lektionstid verkar de flesta kunna omfatta, men att eleverna ska lämna mobilen direkt när de kommer till skolan både hyllas och kritiseras. Mobilförbudet är en vattendelare, och liknande experiment genomförs inte bara på Åland.
Frankrike har förbjudit mobiler i skolan, i Storbritannien styr 95 procent av skolorna användningen av mobiltelefoner på ett eller annat sätt. Även forskningen är delad, beroende på vilken utgångspunkt man väljer.
Skärmarna kan leda till mobbning, men de kan också leda till att den sociala sfären utvidgas från de som råkar bo tillräckligt nära för att gå i samma skola. Det kan med andra ord leda till nya kompisar. Att ständigt matas med stimuli från skärmarna kan minska kreativiteten.
Men det kan också vara så att uppkopplingen lär unga att i stället för att minnas fakta lära sig hur man hittar den mer effektivt. Enligt till exempel Armita Golkar, postdoktor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid KI kan det minskade behovet av att lagra kunskap frigöra hjärnkapacitet till andra processer.
Det vi i alla fall kan vara säkra på är att mobilerna inte försvinner från våra liv.
Så i stället för att förbjuda dem borde vi fokusera på att lära oss hantera dem på ett så bra sätt som möjligt. Det är en betydligt viktigare diskussion än huruvida mobiltelefoner ska vara tillåtna på rasterna i skolan eller inte.
Den första generationen som utsätts för ny teknologi är sällan den som faktiskt lyckas behärska den. Inte heller vuxenvärlden har lyckats utveckla metoder för att hantera det enorma flödet av stimuli direkt ur fickan, vilket också visar sig i de vuxnas mående.
Teknikutvecklingen har aldrig varit så snabb som nu. Till och med de som är i 30-års åldern i dag kommer ihåg det där ljudet när man ringde upp internet med sitt modem. Nu finns en superdator i de flesta människors fickor. De vuxnas utmaning är fortfarande att förena den gamla världen ”före uppkopplingen” med den nya.
För yngre generationer som har växt upp med informationstekniken behöver det inte bli en lika stor krock mellan de olika världarna.
Det är klart att det finns problem, inte bara med tekniken utan också vårt förhållningssätt till den. Skolans roll är att förbereda eleverna för vuxenvärlden, mobiltelefonerna är en del av den och kommer troligtvis fortsätta vara det.
Att då stänga tekniken ute gynnar knappast nästa generations elektroniska medborgare. Det som måste åstadkommas är alternativ till telefonerna.
Tiden vid skärmen måste aktivt begränsas, det gäller både vuxna och ungdomar. Men minst lika viktigt är att erbjuda alternativ. Det handlar om att möjliggöra aktiva raster, det handlar om de där timmarna i stallet, på judoträningen eller vävkursen där telefonen garanterat ligger kvar i ryggsäcken.
Skolan bör således spela en roll, men mobiltelefonernas påverkan på så gott som alla uppkopplade människor är en fråga som hela samhället bör hjälpas åt att svara på.
För även om eleverna hindras att använda sina mobiler under rasterna så finns de kvar efter skoltid. Utanför skolan scrollar vuxna förebilder i sina flöden, förväntar sig att ungdomar alltid ska vara anträffbara och jagar ”likes” med sina bilder.
Precis som i exemplet med stenyxan gäller det att lära sig använda ny teknik på rätt sätt och av rätt orsaker.
