DELA
Foto: Statsrådets kansli/Lauri Heikkinen

Kulturvärlden vädrar morgonluft

Vad kan resultatet i riksdagsvalet komma att innebära för kulturens del i riket? Och vilken riktning kan vi vänta oss att kulturpolitiken kommer att ta?

Innan vi ens vet vilka partier som kommer att utgöra regeringsunderlag kan spekulationer kring vem som kan tänkas bli ny kulturminister, och vilka implikationer det valet kan få för kulturens del, te sig smått vanskliga.

Men trots att kulturpolitiska frågor –som vanligt i Finland – inte stod särskilt högt på agendan under valrörelsen, vädrar sannolikt många på kulturens och konstens fält morgonluft efter en tid av politisk kulturskymning, och väntar redan otåligt på en ny regering men kanske framför allt på en ny kulturminister.

Ty regeringen Sipilä gjorde sig inte direkt känd för att värna kulturlivet, snarare tvärtom. Ett tydligt tecken på att kulturen inte stått högt i kurs är den tredelade ministerportföljen.

Sampo Terho (Blå) valdes maj 2017 inte bara till kulturminister, han blev även samtidigt Europa-, och idrottsminister. Tudelade ministerportföljer är förvisso vanliga, men en tredelad sådan hintar med önskvärd tydlighet om att respektive område ses som så pass litet och obetydligt att en och samma minister utan problem skall kunna hantera samtliga.

Terho, som tidigare var ordförande för det radikala Finskhetsförbundet, har gjort sig känd som en stark motståndare till svenska språkets ställning Finland, något som oroat framför allt finlandssvenska kulturutövare. Och fler skulle snabbt få anledning att bekymra sig. Knappt hade Terho inträtt på posten förrän han i en intervju med Helsingin Sanomat (14.5.2017) uttalade sin starka ambition att företrädesvis stötta nationalistisk kultur.

Under sin tvååriga tid på posten hann Terho med en del. I december 2017 drog han exempelvis in bibliotekens inköpsstöd för kulturtidskrifter, något som påverkat flera sedan tidigare ekonomiskt hårt ansatta tidskrifter, framför allt finlandssvenska, på ett betungande sätt och som gjort att biblioteksbesökare över landet fått betydligt sämre tillgång till fördjupande idé- och kulturdebatt.

Vidare hann Terho bland annat med att känna sig kränkt av och hamna i fejd med Finlandiaprisvinnaren Juha Hurme, samt att anklaga Åland för utpressning (Hufvudstadsbladet 6.2.2019).

Men vad kan kulturvärlden hoppas på inför maktskiftet? Såväl Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De Gröna som Samlingspartiet har under valrörelsen lovat att höja kulturanslagen. Alla som värderingsmässigt står till vänster om den blåbruna kulturkonservativa värdeskalan kan åtminstone se fram emot en mer öppensinnad och mindre nationalistisk och svenskfientlig kulturminister.

Vidare kan man, likt Wivan Nygård-Fagerudd, sångare och ordförande för Svenska folkskolans vänner, och Joachim Thibblin, chef på Svenska Teatern, önska att kommande kulturminister får en egen ministerportfölj (Svenska Yle, 9.4.2019). Det skulle peka mot att nästa regering tar kulturpolitiken på allvar.