DELA

Kulturens nytta handlar inte bara om kultur

Förra helgen öppnade Konstrundan dörrarna till konstnärers ateljéer runtom på Åland.
När dörrarna stängdes hade evenemanget lockat 3.350 besök till landskapets 32 deltagande ateljéer.
Konstrundan innebär att man blottar sig, som den åländska upplagans eldsjäl Peter Winquist uttryckte det. Det är lätt att förstå vad han menar. Konsten upphöjs fortfarande i en mystisk dimma där det praktiska arbetet, tekniken är något man inte ska tala om, samtidigt som det ofta är vad utomstående är särskilt intresserade av – hur går det egentligen till?
Av siffrorna att döma är det många som undrar. Av siffrorna att döma är det också många som vill lyssna på kammarmusik, folkmusik och jazz, lära sig sjunga och spela och besöka sjödagar, sommarteatrar och hantverkarmarknader.

Men den förbjudna fråga som konstnärer sinsemellan är intresserad av är möjligen en annan: hur får du det att gå ihop, ekonomiskt? Inte heller det anses rumsrent i konstens värld, en riktig konstnär ska inte tjäna på sitt jobb. En konstnär jobbar inte, jobbar gör man i fabriken.
Att jobba handlar om nytta medan konsten ska handla om något annat. Två världar som aldrig riktigt kan mötas, och det är den fria konstens första förutsättning. Men det är förstås en sak att tala om konstens mystiska nytta, och en annan sak att tala om människors vardag.

Ska kulturarbetare få betalt för att ”ha roligt”? Är poeten yrkesarbetare? Vem ska finansiera konstnärens uppehälle – marknaden eller staten? I diskussionen om bidrag till den ekonomiskt olönsamma kulturen är det svårt att hålla balansen, det är lätt att det kantrar över åt det ena eller andra hållet.
Den ena ytterligheten är att konsten till fullo underställs marknadens principer, den andra att konstnären inte underställs några krav som helst. Pengar eller kvalitet, nytta eller nöje och i grunden – höger eller vänster, om det handlar om vem som betalar. Kulturens nytta och onytta är en ständig knäckfråga i valtider.
Men frågan om kulturens nytta behöver inte bara handla om kultur, inte enbart i alla fall. Och kanske ännu mindre på Åland än i större sammanhang. Faktum är att den livs levande konstnären, poeten, författaren och konsthantverkaren ligger precis där emellan de ideologiska ytterligheterna. Det är också ett faktum att kulturarbetaren ofta diskuteras som en ideologisk storhet och inte som något livs levande, speciellt i ytterligheternas valtider.
Hur mycket handlar kulturekonomi om konst, och hur mycket handlar det om människor jämlika förutsättningar att sysselsätta sig där de råkar leva? Det är en distinktion som blir särskilt viktig på lilla Åland.

Som det ser ut nu förväntas det kvalitativa kulturutbudet rulla med frivillig kraft och stipendiepengar. Som tur för oss konsumenter är kulturmänniskor ett ettrigt släkte, och fonderna välvilliga. Men i kommande diskussioner om vem som får pengar och vem som blir utan måste man försöka undvika och bli medveten om den vanliga klyschan att kulturarbetare kan leva på inspiration. De behöver också mat på bordet, och Åland behöver sina kulturarbetare.
Är frågan om vad tio abstrakta akvareller med landskapsmotiv egentligen tillför oss vanliga dödliga knivig? Lämna den åt konstvetarna. Tänk på människorna istället, de ni vill att ska stanna.
Att stöda konsten är ett av många sätt att hålla Åland levande, ibland behöver det inte vara mer mystiskt än så.

Sara Othman