Kulturen är en ovärderlig affärspartner
Oj oj oj.
Det kommer att gå på tok! Han satsar för stort. Han håller inte ihop. Alla vill ha honom, men han kan inte vara överallt. Och vad har han hittat på nu igen?
Ungefär så låter det när stjärnkocken Michael Björklund lanserar en ny idé. Allt ljus är på honom, trots att det sedan länge är helt klart att det är paret Jenny och Michael som storsatsar, inte den skickligt marknadsförda gemytliga kock-Micke ensam.
Det som händer är nämligen att klanen Björklund drivs av en större idé än att hålla restaurang med hyfsad framgång. I stället vill man bygga ett imperium, en helhet där placering (i skuggan av ett slott), mat (med stjärnglans), kursverksamhet, kulturupplevelser, råvaruproduktion och dito försäljning samverkar till en upplevelse där man kan plocka pengar av besökarna i varje led, men fortfarande få dem att lämna stället med en känsla av att de fått valuta för pengarna.
Utan tvekan har paret Björklund sneglat på hur andra gjort i stora världen, som byggt större helheter med en stark centralfigur (Jamie Oliver, Gordon Ramsay), och med den goda maten som grundkoncept. Säkert har de sett det som andra ser, att så kallad fine dining inte är lönsam annat än i riktigt stora städer (och knappt där), och att det krävs en kritisk massa, ett väl förvaltat kändisskap och en massa kringaktiviteter för att koncepten ska gå runt.
All heder åt analysen, och åt den grundliga satsningen. Det återstår många år av att balansera på slak lina, men visst är tanken rätt, både för Åland och Björklundarna.
Som en motpol kan man se på den sorgliga sagan om Havsvidden, som i tiderna började som en satsning utan någon som helst grund i verkligheten, och som efter flera riktigt professionella satsningar och flera ägarbyten fortfarande inte går runt, helt enkelt för att satsytan är för liten.
På Havsvidden satsade man från början på en liten och exklusiv grupp kunder som skulle vara beredda att betala vad som helst för lugn, ro och avskildhet. Sådana finns, men de är inte många, och de kan inte semestra hela tiden.
Allt är rätt på Havsvidden, utom volymen, och bygger man volym så förstör man det som är unikt för stället. Redan nu börjar det ju kännas lite mycket stugby, och då flyr klipphuskunderna.
Det var alltså ingen bra idé från början, och man har inte lyckats komma på de kringaktiviteter som både skulle stödas av den unika naturen på Havsvidden.
I Smakbyn , liksom också på mikrobryggeri och pub Stallhagen har man satsat på en av de viktigaste saker som kan stöda en kommersiell satsning, nämligen kulturevenemang. Grundtanken är att innehåll och upplevelse stöder varann, dessutom på ett sätt som passar profilen.
Dans och musikutbildning i slottsmiljö. Musikaler och fina dräkter till Smakbyn.
Skitig rock, korv och öl och robusta portioner på Stallhagen.
Innan Havsvidden glider tillbaka till att vara en rad lyxiga sommarstugor med ett ovanligt påkostat servicehus är det någon som måste komma på vad Havsvidden kunde kombineras med som kunde ge den rätta magin.
