DELA

Kritikern: med rätt att såga

Till kulturutövandet hör recensioner, så kallad kritik. På Åland är recensionsverksamheten ofta ett problem. Dels för att så få är kunniga och villiga att recensera, dels för att recensenten ofta känner de personer vars konstutövande han skall recensera.
Ett delikat problem är också huruvida en recensent skall få ge negativ kritik åt amatörer eller bara få säga snälla saker.
En recension är dels utvärdering av den konstnärliga arbetet som ligger bakom till exempel en teaterföreställning eller ett musikframträdande, dels konsumentupplysning. Är boken värd att köpas? Skall jag ta mig tid att se pjäsen? De frågorna skall en recension ge svar på.
En recension är alltid subjektiv, även då en kunnig och ämnesutbildad kritiker har skrivit den. Recensionen består av en persons åsikt. Men en recension får aldrig vara godtycklig. Det betyder att en kritiker aldrig får skriva ”pjäsen var dålig” utan att motivera varför pjäsen var dålig. Brast det i regin, var manuset tunt eller skådespelare stela?

Berömmet måste också motiveras. Det duger inte att en kritiker skriver att allt är bra om han inte kan motivera varför det är bra. God kritik likväl som negativ kritik bör alltid motiveras.
Det är här nödvändigheten av kritikerns om inte utbildning, så kunskap, kommer in. Kritikern måste veta vad han gör för att inte recensionen skall flumma ut i enbart lösa åsikter. Men ändå, och det här är viktigt, är kritikern bara en person som står för en åsikt. Åsikter kan man alltid invända mot. Det är nu kritikerns kanske viktigaste funktion blir synlig.

En recension är i bästa fall startskott för en kulturdiskussion. Har man inte samma åsikt som recensenten skall man självklart invända. I botten av diskussionen finns alltid en fråga om vad som är bra litteratur/teater/musik/konst, och vad man kan förvänta sig av kulturutövarna. Sådana diskussioner behövs i och för ett rikt kulturutbud.
Skall recensenten göra skillnad mellan amatörer och professionella kulturutövare? På Åland är teatersituationen tämligen unik, eftersom de flesta teateruppsättningar huvudsakligen består av amatörer. I teorin skulle det vara bäst om en recensent kunde skilja amatörer från professionella i sin kritik, men i praktiken låter det sig inte göras.
En pjäs med professionella skådespelare skulle i så fall kunna få sämre kritik än uppsättningen med amatörer, även om nivån på den professionella uppsättningen skulle vara högre. Det blir omöjligt för både recensent och läsare att skilja på förväntningarna. Dessutom tar de flesta amatörpjäser på Åland lika mycket betalt som den med huvudsakligen professionella aktörer. Betalar man 15 euro för en pjäs har publiken rätt att vänta sig en viss kvalitet på pjäsen, oberoende skådespelarnas utbildning.

I ett litet samhälle som Åland är det svårare att vara recensent än i ett större och mer anonymt. För att kunna vara saklig och så lite subjektiv som möjligt är det nödvändigt att recensenten och kulturutövarna inte står varandra för nära.
Inom konsten finns i dag ingen recensent på Åland helt enkelt av den anledningen att de som kvalificerar sig som konstkunnig själva är konstutövare och inte vill kritisera sina kollegor. Det här är ett problem eftersom en recensent varken kan leva isolerad eller tvingas såga vänner.

Det handlar också om ett en kritiker skall kunna se sig själv i spegeln. En kritiker har ett granskande uppdrag precis som alla andra journalister, även om det i högre grad är subjektivt. Välskriven kritik är en konst i sig.
Det är aldrig roligt att såga en pjäs. Dessvärre måste det ändå göras ibland. Det är inte konstruktivt att i längden stryka alla medhårs och tycka att ”alla är bra”. I så fall rör sig recensionen inte ens på konsumentupplysningsnivå, utan på reklamnivå. En kultursida kan varken gå en ungdomsförenings eller en professionell teaters ärenden och skriva positivt om allt de gör.
Både för läsarna och kulturutövarna blir det positiva värdeomdömet värdefullare om det kommer med sällan, fram för allt enbart då det är välförtjänt. Det får inte gå inflation i positiva omdömen, då förlorar de sin vikt och är till ingen nytta.

Läsarna skall ges möjlighet att lära känna recensenten, därför är det bra om samma recensent ofta återkommer. Det är som sagt åsikter det handlar om, och i den bästa av recensionsvärldar vet läsarna att ”recensent X har samma smak som jag” medan ”om recensent Y tycker illa om något tycker jag troligen om det”.
De här målen är inte alltid möjliga att uppfylla, inte ens för stora dagstidningar eller kulturtidskrifter, eftersom kritik är en vinglig vetenskap och de skickliga recensenterna få. Till kulturliv hör recensioner, men bristen i systemet är att ingen recenserar recensenten. Det är därför debatten behövs, en kritiker skall alltid tåla och till och med uppskatta att bli emotsagd.
Det är då en kulturdebatt uppstår.

KARIN ERLANDSSON

karin.erlandsson@nyan.ax