SÖK
MENY
Det talas – som vanligt – om kritikens minskade betydelse; ja rent av om dess död. Men så dyker den plötsligt upp, symptomatiskt nog från sjukbädden, en briljant text som påminner oss om livets förgänglighet men som samtidigt inger hopp om den kritiska textens framtid.
Kulturkritiken befinner sig i konstant kris; åtminstone tycks det så varje gång dess ställning dryftas i det offentliga samtalet. Kasta ett öga på vilken text som helst som behandlar ämnet, och du skall finna en elegi, en sorgebetraktelse över kritikerns död, som Michael LaPointe uttrycker det i artikeln ”Death of the critic?” (2019) i Times Literary Supplement.
Fog för LaPointes påstående hittas också lätt i svenskspråkiga sammanhang; så exempelvis senast i litteraturkritikern Rebecka Kärdes nyss publicerade prisessä i Dagens Nyheter (16.12) med anledning av att hon tilldelats årets Madeleine Gustafsson-pris för sin kritiska gärning. Av tradition hör det, skriver Kärde, till ”kritikens uppdrag att försöka legitimera den egna existensen, och att göra det mot bakgrund av en upplevd (och kanske permanent) kris”. Kritikern ter sig i dag, konstaterar Kärde elegant men misströstande, som ”en kultursidans deklasserade aristokrat”, ”en furste utan makt” som ”älskvärt kufisk och oförarglig tillåts […] att pyssla med sitt”. Egentligen, konkluderar Kärde, ”vet alla, inklusive kritikerna själva, att glansdagarna är förbi”.
Det är således lätt att förtvivla, om man anser att kulturkritik och det kritiska samtalet har viktiga funktioner i det demokratiska samhället.
Men så dyker den plötsligt upp i flödet, årets kanske bästa kritiska text. Det är Fredrik Strage som direkt från sjuksängen på strokeavdelningen på Nya Karolinska i Solna publicerar ett Facebook-inlägg (5.12). Anledningen till att han ligger där han ligger, menar Strage själv, stavas Andres Lokko: ”Det var nämligen han som skickade mig till akuten genom att i Svenska Dagbladet jämföra synthare med nazister. När jag hörde talas om hans text blev jag först glad över att just den tidningen publicerade en varning för fascistflörter. SvD verkar annars inte ha något emot att den svenska borgerligheten förvandlas till en SD-styrd självmordssekt. Sedan läste jag Andres Lokkos recension av Daniel Rachels bok ’This ain’t rock’n’roll’ och insåg att det mest befängda som skrivits om synth i det här landet inte längre är Camilla Lundbergs Expressen-recension av Kraftwerks ’Trans-Europe express’ från 1977 (’taktfast stöveltramp’, ’ren och skär fascism’).”
Strage dissekerar såväl Rachels bok som Lokkos recension av denna, och beskriver hur han var så arg när han började skriva texten i fråga att han fick huvudvärk, flimmer på vänsterögat och att hans vänsterhand plötsligt slutade fungera, varpå han sökte vård:
”Magnetröntgen visade att jag fått en allvarlig whiplashskada av Andres Lokkos intellektuella dikeskörning: karotisdissektion, vilket låter som ett death metal-band men är en blödning i ett kärl som leder blod till huvudet.”
Diagnosen sägs vara ”den vanligaste orsaken till stroke hos unga vuxna”, varpå Strage nöjt konstaterar: ”that’s me, ung vuxen, till skillnad från liggsåret Lokko”.
Men är inte detta då bara ytterligare ett exempel på hur det offentliga samtalet blivit alltmer polariserat, med pajkastning, okvädesord och mobbarbeteende som huvudingredienser? Anklagar inte Strage mellan raderna rentav Lokko för mordförsök medelst en provokativ recension som vapen?
Njäe; Strage och Lokko har känt varandra sen urminnes tider, och naturligtvis måste man läsa Strages text som delvis skämtsamt hållen – även om vreden han gestaltar kan vara djupt känd. Skillnaden mellan Strages text och diverse generiska debattinlägg i det offentliga samtalet, som inte säger hart när annat än att motståndaren är dum i huvudet, är dels att den är skriven med stor finess av en synnerligen god stilist – ”liggsåret Lokko”, wow!
Men framför allt handlar det om allt som Strage får förmedlat: han synar (och sågar) inte bara Lokkos recension, utan även Rachels bok, Svenska Dagbladet, den svenska borgerligheten, Sverigedemokraterna samt Kraftwerk-sågningen från 1977, allt mycket elegant paketerat i en kort text där han samtidigt får rum att offentliggöra sitt sjukdomstillstånd (prognosen är till all lycka god) och skämta om att sjukhuset ”inlett den avancerade kirurgiska proceduren att bygga om mig till en modularsynth från 1977” (i kongenialt samspel med en talande bild på honom själv med slangar intill en bild på en modularsynt).
En god kritisk text ska ju ändå inte bara underhålla och väcka känslor. Den bör också helst på ett sätt eller annat stimulera intellektet och väcka nyfikenhet och (kritiska) tankar hos läsaren. ”Den goda kritikern tränar […] upp det kritiska draget hos andra”, som Thomas Anderberg framhåller i sin bok ”Alla är vi kritiker” (2009) – för övrigt ett omistligt försvar av kritiken som sådan.
Även detta förmår Strages text göra. Nyfiket letar vi därför upp Lokkos recension av ”This Ain’t Rock ’n’ Roll. Pop Music, the Swastika and the Third Reich” (Svenska Dagbladet, 29.11). Här visar Lokko prov på att också han hör till en av samtidens vassaste svenskspråkiga pennor, exempelvis när han skriver om bandet Kents apparition: ”Till synes bekymmerfritt verkar de, precis som valfri, genomsnittlig syntare, ha delat både frisör och skräddare med Leni Riefenstahls samlade statister.”
Lokkos recension, och Strages svar på den, skapar i sin tur nyfikenhet på Rachels bok; hur påfallande är rock- och pophistoriens flirtande med naziestetiken egentligen? Bäst att läsa boken för att bilda sig en uppfattning. Och vidare: hur stark är kopplingen mellan svensk syntkultur och naziestetik? Har Lokko en poäng, eller har Strage rätt i att han är ute och cyklar? Allvarliga frågor att begrunda, för alla oss konsumenter av västerländsk populärmusik. Men oavsett var man till slut hamnar i den frågan, lever hoppet om kritiken.
