Krisens kulmen är inte nådd
Faktumet att vi åter har en samhällssmitta på Åland understryker vikten av att hålla isär smittskydd och politik.
Den politiska utvecklingen i Helsingfors har ovanligt stor åländsk relevans för tillfället. Samlingspartiets föreslagna misstroendeomröstning mot social- och hälsovårdsminister Krista Kiuru (SDP) är högintressant för en åländsk betraktare, eftersom det är Kiurus ministerium om stått för de mest hårresande övertrampen mot den åländska självstyrelsen på sistone.
Förvisso är det inte ministerns behandling av Åland som ligger till grund för den föreslagna omröstningen på onsdag. Märkligt nog är det inte heller hennes omvittnade nitiskhet i att hålla den smittsamma omvärlden borta som föranlett misstroendet. Faktum är att det omvända snarare är fallet: Kiuru kritiseras nämligen av riksdagsledamoten Mia Laiho (Saml) för att inte ha rekommenderat munskydd i ett skede då hon kanske borde ha gjort det.
Frågan är dock om detta är den verkliga anledningen till den kommande misstroendemarkeringen (som näppeligen lär vinna en majoritet). Snarare är den uttryck för en stark irritation över ministerns upprepade och klumpiga soloåkningar långt inne på andra ministrars områden.
Exempelvis var inte näringsminister Mika Lintilä (C) informerad om de nya reglerna kring restaurangernas öppettider för ett par veckor sedan. Och hattandet med karantänsreglerna för åländska kryssningsresenärer som inte gick av båten, kulminerat i förkunnelsen att fängelse kunde komma ifråga för tredskande, fick hela Åland att ”få i nerverna” och väckte ont blod i en stor del av statsrådet.
Att Åland åter har fått en samhällssmitta kan dock få vissa att ge hennes hårdhänta smittohantering godkänt.
Riktigt så enkelt är det dock inte.
Problemet med Finlands social- och hälsovårdsministeriums besked har inte varit strängheten. Det rådande åländska läget, med 50 personer i karantän – varav två är ministrar i landskapsregeringen och fyra sitter i lagtinget – visar tvärtom på hur viktigt det är med strikthet vad beträffar social distansering, distansarbete och rimliga reserestriktioner.
Nej, den nuvarande situationen är ur det perspektivet en välkommen om än dyrköpt påminnelse om att krisens kulmen inte är nådd. Irritationen över de godtyckliga beskeden från Kiurus ministerium höll på att få den perversa effekten att allmänheten på Åland allt mer riskerade att strunta i reglerna. Nu vet vi bättre.
Problemet var istället stringensen. Påbuden från Helsingfors har varit motsägelsefulla och ologiska. Man kan över huvud taget ifrågasätta det relevanta i att framhärda i stirrandet på nationsgränser, snarare än på regioner. Och tilltaget att inte skicka oss lagförslagen på svenska var direkt oförskämt – eller trodde tjänstemännen att vi liksom inte skulle märka att de försökte ta självstyret ifrån oss om de bara gjorde det på finska?
Misstroendeomröstningen på onsdag ger Åland en möjlighet att demonstrera sitt missnöje tydligt. Allt som behövs är att vår riksdagsman röstar mot ministern. Hur mycket politiskt kapital ett sådant ställningstagande kostar vet bara Mats Löfström. Men kanske kunde han tänka lite på saken?
Under tiden gäller det att skilja på politik och smittskydd. Och smittskyddet är det viktigaste just nu. Vi bör alla komma ihåg vårt personliga ansvar. Vi får inte missbruka möjligheten till arbetspendling utan karantän till att ränna ut på krogen efter att ha varit på shopping till Stockholm. Vi får vackert ta på oss mun- och nässkyddet om vi åker buss i rusningstid och de som kan bör distansarbeta.
Bäst vore förstås om Åland kunde fatta alla smittskyddsbesluten själv. Fram tills dess får vi två våra händer i sprit.
Och fortsätta att hålla ögonen på ministerierna i Helsingfors.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
