Kris i kassan ger kris för regeringen
Ytterligare en massiv nedskrivning av de offentliga intäkterna är verklighet. Var ska de pengarna tas, och vem ska våga fatta besluten?
På Åland lever vi i dag ett märkligt dubbelliv ekonomiskt sett. De privata företagen går hyfsat bra, eller har åtminstone undvikit de största smällarna. Följaktligen är också privatpersoners ekonomi i stort sett densamma som tidigare.
Däremot börjar det se riktigt tokigt ut med den offentliga ekonomin.
Landskapsregeringen, som i en ambitiös men vag tilläggsbudget utlovade stora inbesparingar fram till 2010, har inte kommit i mål med nästan nånting av de utlovade nedskärningarna. Det ena beslutet efter det andra visade sig vara så dåligt uttänkt att man i slutändan antingen inte kunde genomföra en förändring eller inte sparade några pengar alls på att genomföra den.
Status quo alltså, vilket betyder att även offentligt anställda ålänningar fått sitta mer eller mindre i orubbat bo, och krisen tyckts gå Åland tämligen obemärkt förbi.
Snart är det slut på det. Eller så dröjer det lite längre. Ingendera alternativet är bra, men det förstnämnda är bättre.
Enligt de senaste prognoserna från finansministeriet rasar intäkterna för Åland ytterligare ett antal miljoner euro under nästa år. Så stor är inte landskapets budget att inte det märks. Börjar inte landskapsregeringen spara nu så blir vi snart tvingade att göra det, och då kommer det att svida mycket mer.
Redan i våras kunde man se att den kommande hösten skulle bli ett svårt eldprov för regeringen Eriksson. Den ekonomiska krisen har hittills mötts med splittring och handfallenhet, och sommarens händelser har inte stärkt bilden. Eller vad sägs om ett centerparti som låter Anders Englund skrämma hela partiet att säga nej till en fullkomligt rimlig förändring av vajerfärjornas turlistor? Eller ett liberalt parti vars svar på alla frågor är att man ska tillsätta ytterligare en utredning.
Finansminister Mats Perämaa hade en från början tuff sits. Nästan med en gång när han som gröngöling satte sig på ministerstolen gick Åland och världen in i den djupaste ekonomiska krisen sedan den stora depressionen. Det fanns ingen tid att värma upp och lära sig, och dessvärre heller ingen möjlighet för Liberalerna att uppfylla några av de vallöften som förde dem till valseger.
Kanske är det den omställningen som gjort regeringen så förlamad. Kanske är det centerns grava splittring och uppenbara illojalitet med sin regeringspartner som gnager på handlingskraften.
Slutsatsen är dock entydig. Nu måste det till handlingskraft, en öppen, förutsättningslös debatt och en beslutsamhet att riva ner delar av det samhällsmaskineri som framför allt centern så kärleksfullt varit med och byggt upp.
Fortsätter intäkterna att rasa i den takt som vi hittills sett, samtidigt som kostnaderna inte ens slutar växa så är det snabbt slut både på det som sparats i ladorna och det som lånas på banken.
Det sägs att lågkonjunktur tvingar fram handlingskraft. För den sittande landskapsregeringens skull kan man hoppas att det stämmer. Och för Ålands.
